Aftonbladet – 22 februari 1855, sida 1

påträffas i närheten af Paris tullar. Det var här som guvernören vid sitt bord emottog de privilegierade fångarne, eller egentligen dem, som kunde betala denna ynnest. Smutsiga stolar stodo omkring ett långt bord betäckt med en snuskig duk. En obehaglig lukt af mögel och unket förenade sig här mcd den öfriga fängelseluften, föga egnad att uppväcka de förväma gästernas aptit. Philip hann ej att göra flera iakttagelser; efter en minut öppnade fångvaktaren dörren och sade med sin obehagliga röst: De ha gått... kom ut. Föregången af fångvaktaren och åtföljd af uppsyningsmannen infördes Lussan till guvernören. Väktarne stannade emellertid qvar i förstugan. Han inträdde i ett dammigt kabinett, uppfyldt med gamla tryckta och skrifna psppersluntor. Två eller tre underordnade skrifvare arbetade framför de med galler försedda fönstren och upplyfte ej en gång hufvudet vid fångens ankomst. Bakom en stor, tung pulpet midt i rummet satt en man, ungefär femtio år gammal, klädd i broderad rock, röda klackar och prydd med Sankt Ludvigskorset; han var sysselsatt att göra anteckningar uti en stor bok försedd med kopparknäppen. Hans ansigte var torrt och kallt, hans skarpa blick uttryckte misstroende. Öaktadt hofdrägtn föll den militäriska stelhewen i ögonen. Häållningen och sättet uttryckte något småaktigt och näsvist, som på en gång påminte om embetsmannen och fångvaktaren. Dente man var markis de Launay, för detta otficer vid lifvakten, nu guvernör öfver Bastiljen. Då markis de Launay slutat sitt arbete, värdigades han ändtligen vända sig till de inträdande. Den unge mannens ädla hållning lät honom förmoda att han var en fånge af