Patria bestått, utom i saknaden af läkarehjelp;, deri; ati hon haft för liten hjelp och tillsyn i det enskilda rum hvari hon låg, så att hon mest fått hjelpa sig sjelf, då mannen ej vår hos henne. Då sköterskan någon gång kom in till henne var det blott på en knapp vändning och mycket svårt var det för öfrigt att få henne in: . Då nu inga vidare upplysningar af parterna äskades af pröfessor Santesson, fick han från rätten aflägsna sig. Hr Mellbin förklarade, att han ännu ej kunde yttra sig om nedläggandet af Liljeblads mål förr än sköterskan på lasarettet blifvit vid domstolen afhörd. Förhöret med Döhle började nu angäende de två första instämda målen. Men hon förklarade sig icke minnas något. I fråga om hustru Söderberg kunde hon t. ex. ej eriörX sig att denna begärt läkare. Ordföranden fäste flera gånger hennes uppmärksamhet på den omständigheten, att hon sjelf i polisen erkänt att hustru Söderberg begärt läkarehjelp, och att hon till och med vid detta tillfälle i polisen beskrifvit arten af hustru Söderbergs lidande, samt att hon äfven inför rådhusrätten förut åberopat och vidhållit dessa sina uppgifter vid polisen; men det hjelpte ej: hon förblef dervid att hon icke mindes nägot. — Den föregående rättegångsdagar omtalade elaka lukten från hustru Söderbergs säng begärde man nu att hon mätte förklara, om denna lukt tillifventyrs kunde ha härledt sig af någon osnygghet i sängen, då sängarne, enligt förut afhörda vittnens utsago, sällan blifvit ordentligt ombäddade. Men Döhle mindes intet; hon menade att man brukat ordentligt bädda, men specielt rörande hustru Söderberg erinrade hon sig hvarken det ena eller det anira. Ieke visste hon om hon klagat öfver ryggverk, aj heller om hon klagat öfver att ha fått ringa efter bjelp utan att sköterskorna tillkommit, och ej heller erinrade hon sig nägot annat. Den uppgifna stanken vid Söderbergs säng ville hon emellertid bestrida ha förefunnits. Professor Retzius anmärkte att det så kallade afslaget en eller annan gång kan hafva stinkande lukt, men härvid inföll Söderberg att hennes afslag afstannat redan tredje dagen, då hon började känna sytbptomerna åf sjukdomen. I fråga om hustru Samuelsson var precis samma rhållande. När det äskades upplysningar af Döhle med anledning af de uppgifter, som af parterna eller vittnena blifvit gjorda rörande omständigheter som voro besvärande för vården å Pro Patria, så mindes hon intet. Hvad hon erkänt i polisen och i början vishållit vid domstolen hade nu fallit henne alldeles ur minnet. Ordföranden förehöll henne upprepade gånger det vesynnerliga i ett sådant förhållande, och synnerligen xärandernas rättegångsbiträde framhöll denna omständighet samt fäste uppmärksamheten på det otrolisa att hon nu skulle minnas sämre än förut, då likväl doktor Blachet intygat att hon återvunnit sin fulla själskraft; men hon vidhöll sin minneslöshet. Professor Retzius anmärkte att äfven han måste erkänna det förefalla besynnerligt att hon nu vore så minnesslö, men tillade att detta visat sig först under rättegången sedan hon fått ett anfall af fallandesot. Hr Hjertström förbehöll sig att till en annan dag få inkomma med skriftlig uppgift på en mängd fråzor till Döhle, hvilka borde af protokollerna i målet föranledas, alldenstund ombudet ansåg sin hufvudmans, hustru Söderbergs talan vara så öm och samhällsvigtig, att den borde handhafvas med all den stränghet och samvetsgranhet som lagskipningens mångfaldiga maktmedel medgifva eller fordra. Dock förklarade han, på fråga af ordföranden om deta skulle innefatta något klander af domstolens sätt att föra ransakningen, att detta ingalunda vore hans mening. En särskild episod inträffade i förhandlingen; då hr Beckman, under uppgift att hans Hufvudman, enar intet skulle hafva förekommit besvärande räöt honom, möjligen kunde finna sig befogad till rekonventionstalan, begärde få veta af Samuelsson hvem som gifvit denne penningar för att ersätta angifvarne i målet. Samuelsson förklarade att han ej af någon bekommit det ringaste för denna sak; och hr Hjertström uttalade sin ytterliga förvåning deröfver ätt hr Beckman kunde vilja anspela på någon slags befogenhet för hr Retzius till rekonventionstalan, då hr Hjertström ansåg så besvärande omständigheter hafva blifvit mot hr Retzius ådagalagda, att kärande parterna utan tvifvel med fullt lugn kunde afvakta en sådan rekonventionstalan. Hr Beckman förklarade sig anse detta yttrande af hr Hjertström för så enfaldigt att det ej förtjenade bemötas, och hr Hjertström bugade sig under anmärkning, att den åsigten fick stå för Beckmans räkning: Målet blef uppskjutet till om fjorton dagar, då parterna, deribland äfven Liljeblad, borde sig åter vid rätten inställa. — Smedsmästaren A. Edberg, en medelålders man, bade efter annons blifvit förlofvad med en mamsell Sofia Larsson, äfven hunnen öfver ungdomsäldern, och af hennes förmyndare före bröllopet lyftat henne tillhöriga oågra tusen riksdaler. Dessa penningar hade han förvarade i sin chiffonier; men före vigseln tog bruden dem derur och stoppade dem i sin kjolsäck samt gick derefter i brudstol. Sedan fick mannen aldrig ällbaka penningarne. Med anledning häraf äro nu dessa makar, hvilkas sktenskap ännu ej är ett år gammalt, vederparter inför rädhusrättens 3:dje afdelning. I början vägrades åhörarne tillträde till förhandiinsen, men sednaste rättegångsdagen handlades målet otentligt. Mannen anklagar hustrun för det hon satt sig i besittning af penningarne och förskingrat dem, för det hon från honom sedan tagit äfven andra medel, för det hon dels straxt efter bröllopet förlupit haset och varit borta flera dagar, samt kommit hem ätföljd af herrar, dels slutligen alldeles derifrån blifvit borta. Hustrun pästår att mannen misshandlat kenne. För männen uppträder kommissionären Jakobsson säsom ombud; hustrun är sjelf tillstädes inför rätta, biträdd i rättegången af vies häradshöfding Cederfelt. Då saken sednast förevar afbörde3s 4 vittaen; bland hvilka 2 hade intet af vigt att berätta; men 2 andra kunde deremot lemna ätskilliga upplysningar. Af desia Kade det ena vittnet tjenät Såsom piga bos Edberg före giftermålet och äfven Kågon tid sedermera, och det andra var moder ät denna iga. : Af dessa vittnen uppgafs vid domito!en, ait husirn Edberg berättat, att hon ingått giftermå!st blott för att åtkomma sina penningar; att hon uppmanat pigan att fortsätta med hushållningen, emedan hon sjelf gar lika oknanig i att sköta ett hu:håll, som i att tala latin; att hon sagt sig hafva ur ehiffootier. lådan tagit 6500 rdr rgs, af hvilka hon skänkt 2000 rdr rgs till en slägtinge och insatt på säkert ställe återstäende 3009 rdr bko; att hon sökt öfvertala pigan att locks marnenr att lägga sig i samma säng med pi gan, så att Han, hustru Elberg, mätte Kanda me vittnen öfverraska dem och sålunda få honom bunder vid hborsbrott, för hvilket hon lofvat rikligh trätt: pigan; att hon i mannens fränvaro ur hans rockäicke vid eut sadaare tillfälle til!gripii penningar; ätt hor sträxt efter bröllopet varit borta frin husetit:e dygn utan att det varit bekavt hvarest hon uppehållit sig och attchon bemkommit. åtföljd af ksriar; at ho: sagt sig nog Hafva den som skulle bjeipa henue åts kissskt——————O Me — EE OR RRE