jag har brottom; det är någon som väntar på mig . . . det är en andlig ... en biskop. Ännu en gång, var förnuftig ... jag titter in till dig i mörgon bittida, ifall du kommer att fara . . . farväl min lilla ros! Han kysste ömt sin dotter och försvann; några minuter sednare hördes rullandet af en vagn; det var generalförpaktaren, söm för till Bia biskop ... en liten dansös! ... Fru de Villeneuve hade följt sin man med blickar, i hvilka hon ej en gång försökte dölja sitt förakt. . Slutligen vände hon sig till den ödmjuka, darrande Thörese. Må han vara svag, sade hon högt, liksom för att djerft besegra ett hemligt medlidande, jag ämnar icke vara det. Min fröken, ni har tid att öfverlägga till i morgon bittida. Jag lemnat er nu; kanhända inger natten er bättre tankar, jag önskar och hoppas det; farväl. . . Thörese ville kyssa hennes hand, men den uppretade modren stötte henne med isande kyla ifrån gig och lemnade rummet utan att se sig tillbaka. Lemhad ensam kunde det arma barnet hejdlöst öfverlemna sig åt sin smärta. Allt öfverhopade henne på en gång; Philip var förlorad för henne, heimes mor stötte henne ifrån sig och hennes far vågade ej försvara henne; i framtiden hade hon endast att välja mellan ett äktenskap med en person som hon afskydde eller det dystra kloterlifvet. I sin förtviflan höjde hon upp armarna öfver hufvudet och utropade: O, min Gud, hvem skall ha medlidande med migl Då hörde hon i nattens djupa tystnad et sakta buller, liksom om någon knackat flers gånger på fönstret. Var det kanhända et svar från det osynliga väsendet som sedar några timmar irrat ikring henne.