Aftonbladet – 21 februari 1855, sida 2

Här är jag. Vet ni hvad, min beskedliga Durand... jag tror det ändå vara bäst att ni följer mig till hertigen, ty jag skulle vara rädd ensam i ett allmänt åkdon., Hon kastade en sidenkappa öfver sina axlar; sedan fattade hon fru Durands arm och drog henne med sig mot dörren, då denna plötsligen öppnades och en sträng röst utroade: P ;Hvarthän ämnar ni er, min fröken ? Kammarfrun utstötte ett rop och flydde; i samma ögonblick syntes herr och fru de Villeneuve framför den bestörta Therese. Fru de Villeneuves ansigte uttryckte så mycken vrede och hot, att Therese knappast igenkände henne. Hennes drag buro en sådan prägel af beslutsamhet, som om hon föresatt sig att med ens besegra TheEreses motstånd. Moderskärleken utplånades i detta ögonblick fullkomligt afärelystnad och passion. Den tjocka financierens inträde var mycket mindre imponerande; ty oaktadt sin stora eruk, duktiga mage, dtygsvest, spetsar di mantringar, krås och manchetter liknade han blott un påre de comedie, som de då kallades. Hans breda, godmodiga ansigte med dess isterhaka uttryckte såväl vid detta tillfälle som annars blott beskedlighet; han stödde sig mot sin käpp, hvars handtag rikt pryddes af ädelstenar, och befraktade sin dotter med sina små närsynta ögon, hvilka tydligt tillkännagåfvo mera förvåning än vrede, Det var också till honom Therese vände sig sedan hon något hemtat sig från sin första förskräckelse. Hon började bittert gråta och kastade sg med förtviflan i hans armar. Min far, min far, haf medlidande med mig !D Den beskedlige financieren blef rörd af sin dotters utrop, släppte käppen och mot:og den 1 i. kan i sina armar. RS