BLANDADE ÄMNEN. Underbar råddning. Engelska tidningen Globe innehöll för någon tid sedan följande bref från en engelsk officer på Krim, hvilket vi förmoda a? mången skall läsas med nöje : Jag har nu blifvit ett riktigt lejon sedan jag, ef. ter att i en affär hafva blifvit tillfångatagen af tvenne ryssar, lyckades befria mig genom att döda den ece och taga tillfånga den andre i bans bur samt föra honom till lägret. Det är en lång historia; men då den torde intressera er, så vill jag berätta den. Om morgonen den 5 November, omkring kl. 3, begaf jag mig, ehuru olyckligtvis mycket illamående, ästad att aflösa D. af 23:e regementet, som stod på fsltvakt på ett ställe omkring 2 mil (eng.) från lägret, kalladt huset i hålvägen, en af vära längst framskjutna och vigtigaste poster. Mitt folk utgjorde 40 man. Vi hade order att försvara platsen tills vi finge nya order eller förstärkning. Som ni finner af ställets namn, voro vi posterade i en djup hälväg; höjderna på ena sidan voro ockuperade af värt eget manskap, och de på den andra af en framskjuten piket från 2:a divisionen. Just i dagbräckningen uppställde D. sitt folk och var i begrepp att föra dem tillbaka till lägret, då en gevärsalfva aflossades frän höjderna, der piketen från andra divisionen vVarit posterad. Vi uppställde ögonblickligen vårt msnskap till strid under betäckning af det förfallna husets väggar. Då fienden visade sig på höjderna uppöfver oss, gäfvo vi eld på dem, hvilken de omedelbart besvarade. Vi försvarade platsen omkring tre qvarts tid, tills ryssaras slutligen började stiga ned och marschera fram i kålvägen, för att sålunda taga oss i flanken. Då vi märkte att deras eid aftog, började vi draga oss tillbaka mot lägret, Men ni kan föreställa er vår bestörtning, då vi, efter att knappt hafva marscherat 100 yards, favno attfenden lyckats tillbakatränga våra piketer på höjderna och fullkomligt kringgå oss: Knappt sögo de oss i reträtt, förrän de störtade emot oss i hundradetal, medan deras kamrater på höjderna alltjemt fortforo att skjuta. På tre sidor voro vi kringrända af rysssarne, och på den fjerde läg en nästan otillgänglig klippa. Vår enda utsigt till räddning var att försöka klättra uppför den, och följaktligen rusade vi fram åt detta båll, med fienden i hälarae på oss. Härunder erbjöde vi deras skarpskyttar på andra sidan bålvägen ett ypperligt mål, och de Ner en fruktansvärd eld oss. Jag kan nu blott berätta hvad som hände mig sjelf. Väntande att hvarje ögonblick skulle blifva mitt sista, klättrade jag, så godt jag förmådde, uppåt ända till 12 fot från spetsen, då jag stötte på ett stort stenblock som jag icke kunde komma öfver. Jag var så utmattad och illamående, att jag i förtvillan satte mig ned bakom en stor sten, som till nägon del skyddade mig mot kulorna. Två ryska soldater, som förföljt oss uppför klippan, fingo sigte på mig och störtade emot mig med fälld bajonett. Jag drog upp min revolver och tog tre gänger säkert sigte på den minste, som syntes mig argast af dem. Alla tre gängerna klickade vapnet. Detta var helt och hållet mitt eget fil; jag hade laddat pistolen för mer än två månader tillbaka och sedan alls icke vårdat mig om den. Ni kan föreställa er min ånger öfver att icke hafva varit mera omtänksam. Nu lade karlen an på mig, men tack vare himlen, sköt han bom och träffade i stället en soldat af 23:e regementet, hvilken just ver i begrepp att klättra upp bakom mig. Just då rycsen skulle genomborra mig med sin bajonett, lade jag för fjerde gängen ah; skottet brann af, och karlen rullade utför klippan. Men förr än jag hann spänna hanen på nytt, satte den andre sin bajonett mot mitt bröst, och jag såg att vidare motständ var fåfängt. Min värde besegrare tycktes frappersd af det förmänliga hviloställe jag valt mig, såsom varande temligen skyddadt mot elden; han satte sig derföre helt stilla ned bredvid mig, hållande geväret mot min panna och gifvande mig, med tecken dem jag svårligen kunde missförstå, tillkänna, att om jag det ringaste rörde mig, så ämnade han med ens göra ett slut på mitt ömkliga lif. Det syntes tydligt att han ämnade föra mig bort som fånge så snart elden började något aftaga. Jag ä min sida låg naturligtvis alldeles stilla, helst jag var till den grad utmattad att jag föll i ett slags dvala eller svimning. Då jag äter öppnade ögonen, voro höjderna ännu betäckta med svärmar af skärmytslande. Men ni kan föreställa er min hänrycknipg, då jag bland dam varsnade några björnskinnsmössor,; det var nemligen våra garder som hade förjagat ryssarne. Denna syn tycktes ätergifva mig hela min styrka, och vu eller aldrig, tänkte jag, mäste du rädda dig. Min ryske vän, som säg mig efter allt utseende så hjelplö för ett ögonblick befriat mitt bufrul från det otre liga grannskapet med hans gevär, och begagnande p af denna lyckliga omständighet, sprang jag hastigt på fötterna. Han gjorde detsamma, I häpenheten geväret. Ögonbliekligen ja med hela min styrka ett knytnäfveslag i ansigtet. Alldeles oberedd som han var på ett sådant slags attack, tumlade hsn utför klippan. Jag rullade med, och vi fortsatte vår färd omkring 20 till 30 yarås, då vi slutligen stannade mot en trädstutbe. Lyckligtvis kom jag att ligga ofvanpä. Han började nu af alla krafter skrika sonde, sonde!s Jag visste icke hvad detta kunde betyda, men då jag fruktade att ban