Om jag talat länge med denne adelsman var det derföre, att qvicka personer alltid tycka om att utbyta tankar sinsemellan; och sedan var det mig nödvändigt att veta, att jag icke tog miste på person. Det är visst Möjligt, ehuru jag ett ögon-: blick nästan trodde... fan, det är väl icke så nödvändigt heller att sladdra två timmar för att gripa en man. Gripå, gripa! upprepade Salvien, och vände bort hufvudet med Vämjelse, åter ett af dessa barbariska ord hvilka uppväcka hela min afsky. Men säg mig; herr stor-i-mun, tillade han med låg röst, trör du verkligen att herr de Lussan varit rädd att mäta sig med oss begge om vi varit ensamma föratt arrestera honom. Se då på-honöm! Hån hade lätt gjo:t med oss som Hereules med den stackars Hylas. Herr Picat hade förmodligen alårig hört talas om Hercules eller Hylas, men Philip de Lussans höga växt och starka utseende förklarade bäst den lärde Salviens ord, och han vågade ej längre fortsätta sina anmärkningar. Vid hvarje annat tillfälle hade Philip troligtvis hjertligt roat sig åt denne märkvärdige polisspions, många anspråk och Ekrupler, men oron hindrade honom att lyssha till denna groteska konversation. Man inträdde just nu på gatan Saint Germain YAuxerrois, öch ban såg redan på afstånd en stör menniskobop framför sin böning. Hafis portvakterska syntes midt ibland mängden, soldater vöro posterade utanför porten, och deras uniformer förkunnade tydligt för alla att en visitation egde rum inne i huset. Då Philip de Lussan anlände med sitt betydelsefulla följe vändes allas blickar till hans sida. Mängden lemnäde mödlidsamt väg för honom, öch då portvakterskan såg honom fången, vred hoö med förtviflan sina Händer, hon Ville täla, men man hindrade henne, Bvarföre Philip piled ett vänligt leende sökte lugna henne medan han fördes in. Knappt inkommen rönte han en djup smärta,