Aftonbladet – 17 februari 1855, sida 3

cc PP OT, ST Pen framskridan: Je im. heten gjort henne mindre synlig i hit itorieng bänadelser, bar den återinsatt henne i tin naturs fulla värdighet, gjort henne ej till man. nens slafvinna, men till hans följeslagorska, hans rådgifvare och stöd i olyckan: och, i stället för ett tillfälligt politiskt välde, pgifvit henne ett beständigt åtnjutande af huslig jeml:khet. Vägen tili verksamhet i det o.tfentliga lifvet synes stängd för henne, mera utan: att derigenom hennes välde ölver själarae eller hennes ära blifvit förminskad. Lyran är lica: lydig hennes hand, sånggudinnan hör like villigt hennes maning som mannens., och sanningen i sin renhet har ingen mera ärad tolk. När jemförelser uppdragas em tidrymder visar sig slägteta fr af förändringen i menniskanr, Tiden känner ingen heligaw. mission än att skydda arbetets rätt, och hon har ej verit glömsk af sin pligt. Kvnde Aristoteles eller Prato komma tillbaka ill vår jord, skulle de ej finna någon kontrast fullständigare än den emellan Athens och Newyor:ks verkstäder. I A:hen öfvades alla handtverk af slafvar, och det föll ej akademiens lärjungar in att verlden kubde. förrätta Sikt arbete utan slafvar. Men här är arbetet ärad4 och förädladt, som det förtjenar och har rätt att fordra. Den frie arbefaren vet hur , han skall beherrska naturens krafter genor, barnslig lydnad för hennes lagar; hans ätrå att lyckas i sin sysselsättning, våre 88 på skeppshvarfvet eller de mekaniska Verkstäderna eller hvar helst han är att finr a, tvingar höhöom att vara en flitig, ihärdig och redlig sökare af sanningen; vid sitt arbete står han ansigte mot ansigte med skapelsens lagar, så att det kan sägas om honom att-han lik Enoch vandrar med Gud., De femtio år vi fira ha tagit väldiga steg mot träldomens afskaffande. Preussen förstod, midt. under sina största lidanden, atf ge sig, nytt -lif genom sina lifegnas förvandling till sjelfegande bönder. I Ungern må försöket att bevara den magyariska nationaliteten ha misslyckats, men de sista spåren af träldomen ha blifvit utplånade, och de som plöja jorden skörda nu sjelfva frukterna af sitt arbete. Om, som jag tror, händelserna motsva:a den gudomliga iden; om Gud är källan till allt godt, ingifvaren af all sann kärlek, upphofvet till all intelligens, så finns ej för slägtet något så vigtigt som uppfattningen af hans tillvaro; och en sann uppfattning af hans förhållande till menniskan måste utgöra vändpunkten i verldens framåtskridande rörelse. Och det har äfven varit så. En bättre kunskap om: hans. natur är den gränslinie tom åtskiljer gamla historien från den nya, forntiden från den nyare. Med tanken om Guds enhet såsom en absolut orsak var forntiden förtrogen, men det enstämmiga intyget från alla odlade nationers historia visar att den ej fick insteg eller slog rot i den stora masgans sympatier. Filosofer kunde fatta denna gudomliga enhet som -en handling i sin renaste form och oberoende af all materia, som ett öde hållande universum i sin okufliga, oböjliga hand; såsom ett förnuft, utgående till skapelseverkets företagande, såsom urkällan till de ideella urtyper efter hvilka verlden danades; såsom gränslös makt, slösande på gränslös tillvaro; såsom den oändlige omedvetet slumrande i det -oändliga alltet. Ingenting dylikt kunde få insteg i folkmedvetandet eller nedslå vid-. skepelsens altaren. För verldens pånyttfödelse var det nödv indigt att det gudomliga väsendet skulle ir,gå i de dödligas boningar och hjertan och der uppslå sin bostad; att ett begrepp om honom skulle uppkomma, som inneslöte all sanning om hans väsende; att han skulle bli känd ej blott som en abstrakt och absolut orsak, utan äfven som ett fullkomligt väsend e af hvars ullkomliga natur verlden är ett utflöde; ej som en aflögsen försyn af oändlig ryakt eller overksam och obestämd vilja, utan som Gud närvarande i köttet; ej som n despotisk lagstiftare hållande den materiela verlden och hela den moraliska och inte,ektuela tillvaron fängslade i nödvändighet efis kedjor, utan som en skapande ande ganeboende i menniskan — såsom hennes ,nedarbetare och ledsagare. När Gud 7;å detta sätt framställdes för men-viskosjälen träffade han på en gång hennes förnuft, änsla och aning, och tron på hosom irträngde i det innersta af mensklighetens hjerta. Förgäfves sökte den stolte Ariug att öfverkläda den andliga sanningen med hedendomens uppfattningssätt. Förnuftet försvarade sin rätt och vidskepelsens parti måste rymma fsltet. Den förmörkade mångudinnan Astaroth och Osiris sågos ej mer i den memfiska lunden; då kunde man hört braket af hedendomens ramlande tempel, och i stället för dem kom den harmoni som håller binmvmel och jord i den lyckligas:e förening. M3; ibland alla mensklighetens djupa 8OTgeLs under den bedröfliga strid som fortgick genom sekler för kullstörtandet af det garala och uppförandet af det nya samhället, bragte ideen om en uppenbarad Gud fria i mensklighetens hjerta. Denna tro frigjorde slafven, lösköpte fången, Upplyfv sde den ringa cch den förtryckte, tröstade Yaslingen och inspirerade lika mycket tanke heroer som de stora massorna. De för tryckta natioherna klängde sig fast dervid 4om vid vissheten om deras förestående befrie) se, och medeltidens — kanske alla tiders — största skaldehjerta var så uppfyldt deraf, av; d han ej bad någon bön så brinnande som en, att i det eviga ljusets Klurnet få se detta återsken som visace onom mensklighetens sanna bild. Denna lära en gång meddelad menniskan stod ej att utrota. hå sprikde sig så vidt, så hastigt och så tyst som ljuret, och iden om den bland oss lefvande Guden har funnits och finnes i hvarje tankesystem som kan göra anspråk på att fortlefva, hök hvarje förtryckt nation hvars frihetskamp bar löfte om framgång, hos hvarje själ som suckar efter förlossning. HI. . Och detta leder mig till sista afdelningen at mitt ämne. Att Gud bar bott och bor bland menskligheten, är ej blott den hög TTR 2 TERS ME LG .ellan längre -amåtskridande eget tillstånd.