Aftonbladet – 17 februari 1855, sida 1

PARIS KATAKOMBER) Af ELIE BERTHET. Enligt Lussans förmodan återsågo de ljuset vid nästa krökning af korridoren, och de började då åter att följa dess spår. Flera gånger försvann det för att åter synas på olika afstånd; det var liksom dessa irrbloss hvilka nattetid bruka visa sig på sumpiga ställen. Chavigny hotade ej längre, hans första vidskepliga tankar, voro återkomna, så mycket de numera kunde uppstå hos honom i det fysiskt och moraliskt förstörda tillstånd hvari han förfallit. Ej heller var det underligt om deras förstånd nära på rubbades af alla dessa olika sinnesrörelser. Kunde ett menskligt väsende så leka med deras dödliga ångest?... Hvad var dess mening?... Hvaxrföre blefvo de ej genast förde till något af de bråddjup eller farliga ställen, som funnos bland dessa hvalf och gångar. Och föröfrigt hvar fanns denna varelse... hvarföre lät den hvarken se eller höra sig?... Detta matta och bleka ljus syntes ensamt flytta sig än till höger, än till venster. De närma sig allt mer och mer... de äro nästan der, och då de utsträcka handen för att ändtligen fatta det, försvinner det, liksom så ofta i lifvet hoppet om den drömda lyckan, Detta modiga förföljande förekom likväl de vilsegångne lika långvarigt som fruktlöst. Sårade af fall och stötar, med blödiga fötter och nedsmutsade kläder, kunde de numera knappast slöpa sig fram. Redan längesedan hade de upphört att ropa emedan deras röster blifvit för hesa att kunna höras. Philip var numera oaktad cll sin styrka nästan 1 samma till) Se A. B. n:o 30—39.