Aftonbladet – 17 februari 1855, sida 1

stånd som Chavigny. Hans försök att stödja dennejhåde, i förening med alla andra ansträngningar, alldeles uttömt hans krafter, hans lemmar voro stelnade och värkande, svetten lackade från hans panna. Ögonblicket var äfven inne för honom då den moraliska viljan ej längre kan ersätta de förlorade kroppskrafterna. Slutligen lyste ljuset så långt ifrån dem, att Chavigny vägrade att längre följa det; tala kunde han ej, utan han uttryckte sin önskan genom att kasta sig ned på marken och stöta tillbaka Philip då denne ville upplyfta honom. Chavigny, ännu ett steg, det sista l, sade Philip. Denna korridor förekommer torr och beqväm; Jåt oss gå den till slut, och uppnå vi icke då detta fördömda ljus, så lofvar jag heligt att ej lä gre följa det! Nej, nej, Philip! vi äro i någon ond andes våld, allt är förgäfves. Jag vill dö här. Philip lät honom hvila några ögonblick och satte sig sjelf vid bans sida. Under denna halt var ljuset orörligt liksom de. Slutligen reste Philip sig upp. Kom, Chavigny,, sade han befallande, kom, jag vill det! Han reste upp honom, och beherrskad af denna manliga vilja, lydde den lilla abben vacklande. Denna vandring blef den mödosammaste af alla, ehuru vägen verkligen var slät och lätt. Men de behöfde oupphörligen stanna för att orka. gå: vidare; Chavigny stödde sig med ena armen på Philip och med den andra mot korridorväggen.. Men ändtligen inträffade en ny omständighet som snart.uppeldade deras mod: den var, att de ännu aldrig varit ljuset så nära som nu innan det plötsligen försvunnit; hvarje steg närmade dem denna gång verkligen till det underbara ljuset. De dar