Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 3

Inkerman, som på sidan åt staden. Från tält till tält, från vakteld till vakteld, frän läger till läger spridde sig historien om detta famtom, och berättarnes fantasi dref dem att utmäla saken ännu underbarare så att man t. ex. fck höra, att spöket mot dagens inbrytande försvann i ett moln, som små: alltmera förtunnåades och slutligen försvann. cerarne yttrade naturligtvis ingenting annat om saken än att det var en spion, den de borde skjuta om de icke kunde taga hoaom. lefvande. Men då till och med de franske spahis fåföngt satt efter honor:, så bitehöllo soldaterna sin förutfattade mening, och slutligen voro de temligen ense om — helst fantomet bar en kappa och en fältmössa lika franska kavalieriets — att det var märskalk S:t Arnauds ande, som icke kunde skilja sig ifrån den här han anfört. Denna supposition var den mest antagliga för deras militära uppfattningssätt och utomdess i praktiskt hänseende den mest oskadliga, ty den förträngde vida mera uppskrämmande fantasier. Blott turkarne ville alldeles icke tro pä S:t Arnauds uppenbarelse, utan påstodo fullt och fast att fantomet var antingen morkir (dödsengeln) eller ett af dessa de otrognas troll eller otyg, som de kalla ghuls. a Natten mellan den 6 och 7 blef ändtligen hemlig heten förklarad på ett ganska profant sätt. Tre spahis, som förrättade ordonnanstjenst och redo bort till de af oss befästade höjderna vid Inkerman för att öfverföra depescher till dervarande ingeniörofficerare, sägo sig, då de böjde om en framskjutande klippa, ansigte mot ansigte med spöket, som genast vä sin häst och sprängde mot Tschernaja. Sannolikt skulle han icke latit ryttarne komma så nära in på lifvet, om icke klippan undangömt dem och den djupa snön i hälväzen gjort hästarnes hofslag ljud Spahierna tvekade utt ögonblick hvad de skulle eliter låta. Men då de hörde att ryttaren på vanligt menniskovis med rösten manade sin häst, vo de också sina springare fria tyglar, satte i sarrier efter honom och lyckades slutligen att af skära honom Etertåget. I samma ögonblick blixtrade det till, ett skott small, och en af de förföljande störtade träffad till marken. De båda äterstående grepo till sina gevär, men kunde icze komma åt fienden, som beständigt vek undan och var beväpnad med revolvers. Han lyckades sålunda att komma undan, i det han gaf eld åt höger och venster, sprängde åstad mellan dem bäda, störtade sig med sin häst i Tschernaja och sam öfver till andra stranden. Sedan dess hafva andeskådarne blifvit ett mål för allmänt-löje ; men spöket har icke sedermera visat sig, och biodspår, som man ande morgonen upptäckte i snön, visade att häst eller ryttare icke undkommit helt och hållet oskadde., — — Lola Montes befinner sig ännu i Californien, och väcker der samma uppseende för sitt fria och ogenerade sätt som på alla andra ställen der hon uppehällit sig. Damen är emellertid, på sitt vis, ganska ömtålig om sitt rykte och låter ej något an srepp mot detsamma passera onäpst. Vare sig nu att man i guldlandet ännu ej huunit skaffa sig någon ptryckfrihetsförordning, eller att Lola finner det vara ailtför besvärligt och tidsödande att anlita densamma tll sitt försvar — nog af, Lola Montes föredrar heldre att i egen, älskvärd person handgripligen bestraffa den djerfve, som tillåter sig något förklenande yttrande rörande hennes heder. Man finner nemligen af de sednaste underrättelserna från Sacramento, att hon belt nyligen piskat upp en tidningsutgifvare, och detta på ett sakramenskadt vis, för en tre, fyra artiklar, hvari han tillätit sig uppfriska f. d. grefvionan Landsfelds, minne med ätskilligt från hennes förflutna lefnad. Lola svor att hämnas på den nedrige skandalskrifvaren och hon höll också ord. En vacker dag, då hon fått höra att han gått in på ett offentligt ställe, följde hon efter dit, försedd med ett ridspö i den ena handen och ett nummer af Telegrafen (tidningen) i den andra. Skädespelet var i hög srad underhällande. Lola berättar sjeif förloppet sälunda : Jag framgick, stark i min auhängighet till miss Lucy Stones och andra storsinta qvinnors 3ruadsatser, jag fann denne fruktade man isalongen, h med min ridpiska gaf jag honom, snabb som blixten, fyra dugtiga rapp öfver hans skuldra, och detta, vid min heder, imnan min fiende hann ens påminna sig att han satt på en stol. Värdinnan i hoellet satt på eva sidan om honom och en gentleman på den andra; sedan jag gifvit honom fyra dugtiga app, steg han upp och ämnade som en riktig yauvkee ölp gifva mig en törn i ögat. Mina förfäders anda jag är till en tredjedelirländsre, en tredjedel spanior och en tredjedel skotte) bemäktigade sig härvid min venstra hand, och innan han kunde hicna mitt öga, nådde jag hans, hvilket jag — tack vare nägra rinsar som jag vid tillfället hade på mig — lyckades ielt och hället utrifva.s NM biitelan