Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 2

kunde ha blifvit mitt lifs största lycka, högsta sällhet ... men Thåeråse är för evigt förlorad för mig; jag har sjelf för några timmar sedan vägrat hennes hand och gjort de hinder som åtskilja oss oöfverstigligal — Hvad säger du, Philip, min Gud, är det du som yrar eller jag som icke mera kan förstå dig ? fpHär är ju hvarken stället eller timman för några förklaringar... låt mig endast, fortfor Philip drömmande, få minnas att Therese älskar mig... att hon skall sakna mig ... begråta mig: Då jag plötsligen försvunnit — der uppe på jorden bland menniskorna utplånas mitt minne snart hos alla andra...i morgon, om två dagar skall jag vara glömd af far, vänner och bekanta... men hon, min Therese, hon skall ännu tänka på mig då det svaga spåret af min flyktiga vandring der uppe för evigt utplånats, i hennes hjerta försvinner jag icke... ja, vi måste ju ändå evigt lefva åtskilda ... kanhända är det således bättre att händelserna tagit denna vändning ... Gud är visare än vi. Frånvaron skall ännu mera rena minnet, allt det jordiska skall försvinna, och i hennes själ skall det då stråla som en kärlekens stjerna. Stjernor ! utropade Chavigny, ja, se s0len, stjernorna, luften, himlen ! Hänförd af sina egna tankar hade Philip nästan glömt sin vän, då det märkvärdiga uttrycket i hans röst vid dessa ord ådrog sig hans uppmärksamhet. Han utsträckte handen och ; kände hurn den arme Chavigny nedfallit darrande och utom sig vid hans fötter. I himlens namn, hvad fattas dig! frågade han förskräckt, du är då värre nu! Jag vet icke, men ser du jag vill se solen... acky lifvet, lifvet. Jag vill icke dö ännu I