Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 2

kortare, längre tid än den förra; men ändtligen voro hindren öfvervunne och de inträngde anyo i en annan korridor hvarest marken var krare och jemnare; de gladde sig redan öfver denna lyckliga omständighet, då ljuset ånyo försvann. Philip kunde ej återhålla en förbannelse öfver den grymma ande som sålunda förföljde dem. Chavignys hufvud svindlade. Lussan,, sade han skummande af raseri, jag har min ena pistol i behåll .... jag måste skjuta på denna usling, menniska eller djefvul. Han kan icke vara långt härifrån. . , han står visst helt nära och skrattar åt våra qval, vår jemmer.... om jag icke träffar, så stöt ned honom med din värja, du.-... störta dig öfver honom... döda honom... han måste dö, hör du... döda honom! Men då första ögonblicket af harm var förbi, återkom Philip till sin vanliga försigtighet och klokhet. Lugna dig, Chavigny,, återtog han, pvi känna ännu icke denna menniskas afsigter... ehuru han synes allt mer och mer aflägsna sig ifrån trappan vid gatan Vaugirard böra vi likväl följa honom .... upphör med dina hotelser, de kunde uppreta honom .... vid nästa krökning af korridoren återse vi nog ljuset.n Men jag orkar icke gå längre. ... det är bättre att döda honom. Han må varavså elak och feg som helst; så tjenar hans död ju ändå till ingenting. Vi kunna taga hans Janterna och leta oss ut härifrån, svarade Chavigny med dof röst. Philip förstod att Chavignys hufvud ej ännu var nog friskt för att lugnt kunna bedömma deras ställning, hvarföre han ej längre brydde sig om att tala med honom; han fattade endast hans hand och drog honom med sig. (Forts. följer).