Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 2

Högljudda snyftningar banade sig väg ur hans beklämda bröst. i vila dig, min arme Chavigny,, sade Philip och lutade hans hufvud mot sina knän; trötihet och fasa låta dig yra, stackars barn... men han darrar... hans pauna är fuktig och kall... huru kunna hjelpa honom ? Han aftog sin rock och svepte den omkring den lille abben; sedan tog han honom på sina armar och värmde honom mot sitt hjerta. Chavigny lät behandla sig som ett barn; han utstötte endast emellanåt några otydliga ord, men snart föll han i en slags sömnlik dvala förenad med konvulsiviska rysningar. En timma förflöt på detta sätt. Chavignys lidande hade mera nedtryckt Philip än hans eget elände... Han kunde icke mera tänka, en slags domning ej olik vanvett hade bemäktigat sig honom, han höll ännu allid abbån i sina armar och tordes ej göra en enda rörelse af fruktan att störa den arme sjukes dystra sömn. En ny händelse uppväckte honom plötsligen ur denna känslolöshet. Han hörde nemligen tydligt en afligsen musik, en andlig sång som banade sig väg genom hvalfven. Den upphörde emellanåt, men snart åter började denna gudomliga musik midt ibland dessa hålors hemska tystnad. Philip skakade sakta på abbån. Chavigny, sade han, hör du?... koraler... försök att resa dig, kanhända kunna vi räddas ! Men den stackars abben vaknade ej, uttröttad och sjuk som han var, utan slog endast armarne fastare kring Philips hals och stammade: Via gode onkel... jag är lycklig... vi äro försonade... parken vid Grosbois... blommor . . . fåglar... soll... Philip kände sig ej ega styrka att störa