Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 1

hvilan återge mig litet krafter, och då...: men hvartill.... här eller längre fram, vi måste ju ändå stanna? Jag finner mig så väl på dessa stenar... jag lider mindre... lemna mig Philip, du kan ännu räddas, du har en kropp af jern, du!.... hvarken trötthet eller hunger biter på dig, min tappre vän .... se så, gif mig etthandslag.... nej omfamna mig... och farväl Nej, Chavigny, jag lemnar dig ickep, sade Philip beslutsamt, vi skola lida samma öde, om du dör så vill också jag dö.... och, som du säger, lika väl här som annorstädes. Philip satte sig bredvid sin vän. Efter en stunds djupt lugn syntes den lilla abbån återupplifvas, han återtog till hälften leende och till hälften sorgligt: Vet du hvad jag tänker på, Philip? Nej, min stackars Chavigny. Jo, så mager och klen jag än är, blir jag ändå en ressurs då din matlust blir för stark . . . Du mår bättre, Chavigny, ty du orkar skämta., sJag skämtar icke. . .. Man berättar så rysliga saker om hungerns verkningar .... Upphör min vän .... jag har ju min värja och skulle nog veta att betjena mig af den om mina plågor blefve allt för starka .... men hvartill dessa sorgliga föreställningar . .. de nöta på krafterna och försvaga modet. De suto ånyo stillatigande bredvid hvarandra, dåg Chavigny plötsligen syntes få cit nytt feberanfall; hans. andedrägt blef allt mer och mer fläimtande. il Lussan,, sade han och makade sig så nära utmed sin. vän som möjligt; tala . . . . tala medsanig Philip . . . af nåd. ... denna tystnad: gör mig så rädd.... och mina tankar döda mig. Gerna, men om hvad kunna vi tala? Sak samma! men tala.... för ser du,