Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 1

någon sten som dera: gång låtit redfalla i vattnet, och åter fortsatte de sin sorgliga vandring. Under sista timman af denva äfventyrliga promenad bade den arme OChavigay all möjlig möda att kunna bälla sig upprätt; benen vacklads under honom, och då han ville ropa var bans röst svag och slocknad. Han -stannade litet emellanåt. men Philips vänliga och uppmuntrande erd uppeldade hans mod och förmådde honom alltid. at ännu göra ett sista försök. Lyckligtvis fuono de ofta vatten på sin väg, hvarmed de arme ynglingarne fingo svalka sina brännande pannor och läska sina ihoptorkade stiupar, eljest hade de redan längt för detta dukat under; ännu en half timmäösr vandring; men nu voro också Chavignys krafter uttömda, och till häften sanslös nedföll han på en hög stenar och sade med truten röst: Det är nog min vän, jag kan icke taga ett steg till. ... låt mig få dö här helt lugnt. ... fortsätt du din väg, du har ännu både mod och kraft i bebåll, och upptäcker du någon af de utgångar som vi nu så länge förgäfves sökt, så kom hit och hemta mig; kanhända lefver jag, hvärom icke så tänk ibland på din stackars Chavigny och förlåt honom det fel han begick att narra ner dig i dessa rysliga hålor. Säg icke så, min vän, om jag sjelf trott på någon fara hade vi väljiakttagit de försigtighetsmått vi uraktlåtit. -Vi-äro båda lika felaktige ... eller snarare; ödet dref oss.: men, Chavigny, : jag besvär dig, . var. man, försök att resa upp dig .... ännu en ansträngning! Kanhända är vår räddning-ondast två steg härifrån. Philip, jag kan icke.... tro mig, det är mig omöjligt att göra ett enda steg; jag lider oerhördt, hvarje lem värker, kanhönda skall