Aftonbladet – 15 februari 1855, sida 2

olika vinklar igenkänna den gång som ledde till deras trappa vid gatan Vaugirard? Philip hade likväl gjort ett märke för att vid återkorssten lätt kunna återfinna rätta vägen; detta märke bestod i tre på hvarandra lagda stora huggna stenar, hvilka han nedlagt midt i ingången till deras korridor. Men kunde de på blotta känslan skilja dessa sålunda lagda stenar ifrån alla de andra hvaraf marken var öfverfall? De begge vännerna företogo likväl detta arbete, de började att med händer och fötter undersöka det ställe hvarest de nu befunno sig. Detta otacksamma och mödosamma arbete varade länge, de måste nära på riktigt studera hvarje föremåls olika form, och i hvarje ögonblick stötte de oaktadt all deras försigtighet emot oväntade hinder. De fingo nog tag i flera omkringliggande korridorer, men som ingen ännu påträlfat de tre igenkänningsstenarne, fortsatte de med ifver sina undersökningar. Flera gånger nödsakades de hemta någon hvila.. Abbe de Chavigny, som den spädaste och yngste, syntes alldeles utmattad; han beklagade sig icke, men den brännande handen och ojemna andedrägten bevisade tydligt att den stackars gossens krafter voro uttömda. Philip bad honom förgäfves hvila sig, under försäkran att han ensam ville åtaga sig begge deras räddning; förgäfves, Chavignys svar voro oupphörliga försök till skämt och glädtighet. Lussan måste derföre föregå honom med sitt exempel; uch på detta vis återhemtade de emellanåt, stumme och med händerna i hvarandrag, de erforderliga krafterna. Under dessa hvilostunder trodde de sig mer än en gång höra ett lätt buller, ett slags hastigt frasande, men förmodligen förorsakades detta otydliga buller af något annat, eburu de begge vännerna åter tyckte sig känna det magnetiska finidum som en menniskokropp alltid medför. Philips i början så fasta öfvertygelse, att han verkligen sett någon, började försvagas; skuggan af en pelare, sattirörelse af det flämtande ljuset i lanternan, hade kanhända yållat villfarelsen, Hvad kunde en