Aftonbladet – 15 februari 1855, sida 2

menniska göra i dessa gångar? huru vore def möjligt att utan ljus kunna irra omkring i detta mörker? Hvarföre förfölja de begge vilsegångne? Om denna menniska funnes och hade elaka afsigter mot dem, som den oupphörliga tystnaden lät dem förmoda, vore det ju naturligare att alldeles öfvergifva dem än att förfölja dem. Chavignys tankar togo snart en annan riktning. Innan han kommit till det otrogna och skämtande Paris hade han haft en from ungdom. Hang uttröttade kropp och hemska läge förändrade derföre nu helt och hållet hans åsigter, han glömde alla de flosofiska verk han lärt och återföll i sin fordna barnsliga tro. Suzettes berättelser, så roliga vid dagen och framför en kopp kaffe, förskräckte honom nu. Han trodde sig i någon nattlig andes våld, någon genius loci, bestämd till väktare öfver dessa rysliga ställen, Febern gaf dessa hans visioner ökad styrka; hans lemmar skakades af frossa, hans hufvud brann, han tyckte sig oupphörligt känna den kalla och hemska vindpust hvilken enligt bibeln förkunnar osynliga andars närvaro; håren reste sig på hans hufvud, endast en öfvernaturlig kraft lät honom framför Philip skenbarligen bibehålla den erforderliga fattningen. Försynen syntes likväl vilja förskaffa de arme vilsegångne en stor glädje, ty vid Philips upprepade undersökningar upptäckte han ändtligen en ny korridor vid hvilkens ingång han, o hvilken lycka, tyckte sig igenkänna de tre stenarne. Läget var verkligen nästan detsamma, men någon af dem hade ju i mörkret lätt kunnat rubba deras läge. Några tvifvelsmål återstodo dem ännu, hvarföre de tvekade att våga sig in i denna gång, af fruktan att ännu mera komma vilse. De öfverlade ett ögonblick utan att veta hvilket beslut gom borde fattas, då Philip plötsligen utropade : Chavigny,, frågade han, har du dina pistoler qvar ? Ja visst, men hvartill gagna de nu? De som bär kunna se eller höra oss lär minsann icke frukta våra jordiska vapen.s