Aftonbladet – 15 februari 1855, sida 1

———— och här och der doft från hvalfvet neddroppande vatten. Men de kunde ej heller länge följa denna gång; ett nytt jordras stängde vägen för dem; de måste baklänges aflägsna sig derifrån för att eöka ett nytt galleri, Ändtligen upptäckte de ett för deras ändamål passande hvalf. Det var en rymlig atelier, till hvilken en li en gångstig ledde. Pelarne och taket syntes vara i godt stånd, — en sällgynt händelse i dessa underjordiska gångar, för så många århundraden sedan öfvergifna. Å Marken var här torr och slät, och endast tre eller fyra gångar ledde dit in. Sedan de begge vännerna med noggrannhet undersökt hela ateliern, satte de sig på en hög ruin, ganska nöjda med detta ställe. Det besvärliga nedstigandet, i förening med de många omvägarne och den tjocka och varma luft man här inandades, gjorde denna hvila nödvändig. Den på marken nedsatta lanternan bildade en liten ljus fläck omkring dem, bakom hvilken de hvita hvalfven, de smala pelarne, de krokiga gångarne och de hopade ruinerna försvunno i skuggan. Här kunna vi åtminstone vara i säkerhet för polisen, ty det ser ut som om ingen menniska varit här sedan mångårhundraden tillbaka. Hm, det är då icke så säkert; glömmer du Suzettes historier?. .. Ja, nog vore det ärdå roligare att se lilla Suzettes glada fysionomi än de här hemska gångarne, sade abben til hälften sllvarsamt. Jag förstår nu, fortfor Philip tankfullt, hvarföre på sednare tiden så många hus instörtat i Paris... betrakta dessa svaga pelare; ett enda hugg vore nog för att kullkasta dem; tiden allenast är ju nog dertill, och så fort hvalftaket är utan stöd instörtar det och drar med sig i fallet de derofvanpå byggda husen. På detta vis är det lätt förklarligt om hus, kyrkor och palatser ofta instörta. Ja, det är sannt. Jag har lust attgöra ett poem öfver det der ämnet, ehuru jag i allmänhet icke svärmar för elegier. Säg om jag skulle börja så här!