Aftonbladet – 14 februari 1855, sida 1

Philip vände sig till Therese. Min fröken, återtog han med ädel stolthet, jag vill icke vinna er, ni, så kysk, så ren, genom en krönt vällustings beskydd eller en betalt kurtisans nycker. Jag vill förtjena er genom egen kraft och den rena kärlek jag byser för er. Tack, tack, Philip, svarade Thårese exalteradt, jag väntade att ni skulle handla så! Jag är stolt öfver er kärlek; er vägran gör er till mer än en konung! Lyckligtvis hörde ej modren dessa oförsigtiga ord, utan fortfor att skrika och gråta samt försöka hopsätta de kring mattan strödda pappersbitarne. Chevalieren syntes som träffad 9f åskan och mumlade sakta: Alltid lika oböjlig, hvad än må hända! Skulle det kunna vara ett straff af Gud? Fru de Villeneuve syntes nu ändtligen inse att hennes nyss så strålande förhoppningar för alltid voro tillintetgjorda, hvarföre hela hennes vrede åter föll på Philip. Min -herre, utropade hon med gnistrande ögon, p,efter ert afskyvärda högmålsbrott, ert gemena majestätsbrott, föraktar. jag er, jag hatar er och ja: förbjuder er mitt hus. Ni har bevisat den kärlek som ni hyser för min dotter, genom att offra hennes I cka för er egenkärlek och mnarraktiga skrupler... men det är nog! Kom: min fröken.n Hon fattade härmed Therese i armen och gick in med henne åt andra sidan af -våningen, oaktadt chevalierens utrop och försäkringar. Jag älskar henne icke! upprepade Philip, utom sig och slog sig för pannan; jag offrar henne åt min egenkärlek, mina fördomar... Therese . . . min Thårese, sög, tror du det? ... Hon gjorde ett nekande tecken. Välan, båll då din ed, min stolta brud, liksom jag skall bålla min!... Fröken de Villeneuve viftade med sin näsduk, som för att ännu en g ng upprepa eden, men modren drog henne bort, och ännu länge sedan de lemnat salongen hörde man den