Aftonbladet – 13 februari 1855, sida 3

en blick på undervisningens och bildningens tillstånd i Kina. Antingen man jemförer densamma med den utveckling dessa båda vunnit i länder, som till natur och civilisation äro mycket yngre, der kristendomens ljus först för tictal af år sedan börjat sprida sina värmand-, väckande strålar, eller man betraktar den i och för sig sjelf och i förhållande till allt hvad som i den kinesiska samfundsinrättningen erbjuder sig för vår undran och uppfattning, skall man stöta på märkvärdiga och öfverraskande resultater. I det förra hänseendet skola vi finna den sanningen bekräftad, att allt hvad som ej har lif inom sig sjelft, uf af det enda lefvande och verkande, förtvinar och dör oaktadt alla derpå använda menniskofunder; i det sednare åter skola vi lära oss inse, att vill man söka efter grunden till åen i detta himmelska rike herrskande konservativa förstening, patriarkaliskt föräand och slafviska småaktighet, så skola vi i ej obetydlig mån finna det i det sätt hvarpå man behandlar, och i de mål man afser med hvad som der kallas bildning. Andens fria verksamhet är här hämmad i alla sina riktningar och derföre har ej heller undervisningen kunnat erhålla någon utveckling från hvad den var för tusendetals år sedan; — och antingen man befunnit sig väl af de frukter som af kunskapens träd här skördades, eller man ej vetat af något bättre, nog af: i Kina nar man ej hört af skakningarne från något slags ny skola,, som ruskat på de gamla formerna och gjutit in någon ny anda i den utarbetade maschinen. En skildring af sakförhållanden skall för oss medföra den nytta, att visa hvart det förer att lägga hinder i vägen för bildningens utveckling, och att aldrig tilltro sig böra eller kunna gå utom det gamla man egt och fortfarande hädiskt dyrkar. Hvad man i Kina förstår med bildning erhåller här en ojemförligt större betydelse än annorstädes. Om någorstädes gäller här satsen, att kunskap är makt,; ty bildning (allt i kinesisk mening), och nästan uteslutande endast den, är hufvudvilkoret för framgångar och äreställen; kunskapens port är den-enda, som leder till utmärkelser och rykte; tecknet på lärdom är det förnämsta, som förskaffar anseende. Detta har medfört tvenne följder, den ena är att det näppeligen törde gifvas något land, som har en så rik litteratur (i volymtal) som Kina af historiskt, filosofiskt, dramatico-poetiskt och didaktiskt innehåll. Den andra att man ej lätteligen torde kunna uppleta något folk, som är så bokläsande som kineserna. Då alla böcker tryckas på mycket tunnt och föga kostbart rispapper och mångfaldigas genom stereotypisering, hvariigenom många tusendetals exemplar beqvämt kupna beredas, så följer, att böckerna blifva mycket billiga och således lätt tillgängliga för den större allmänheten. Också ser man öfverallt vid sidorna af gator och vägar vandrande bokhandlare utbreda sina förråder och oftast. en myckenhet af afnämare, ifrigt bläddrande i de fängslande, med granna illustrationer utsirade mästerverken, der för en verklig spottstyfver den djupaste, af vederbörlig erugo nobilis doftande, visdom utportioneras. Men för att inse arten af den sålunda meddelade bildningen, låtom oss i korthet uppgifva de lärometoder, som användas i de här befintliga läroverken. Den nu gällande undervisningsplan, hvarefter man inhemtar den för erhållande af statens embeten erforderliga bildningen, anordnades redan i 7:de århundradet efter Christi födelse af Tait-sung. De första kejsarne af den tartariska dynastien voro visserligen mindre belåtna med det slags litterära hierarki, hvilken såsom sin rätt tog i anspråk alla rikets utmärkelser; men folkandan hade så länge och så djupt gjort sig med densamma förtrogen, att det väl gick an att anbefalla hufvudhårets afrakning och hårpiskornas anläggande, men ej att förändra det häfdvunna undervisningssystemet. Gossen börjar sina studier vid 6—7 år. för en särskild lärare; fadren och modren befatta sig ej med barnets uppfostran, ty i ett land, der polygami så starkt herrskar, kan ej ett anden stärkande och befordrande familjelif finnas. I den allmänt stadgade ritualboken — Sian Hiök — finnas följande allmänna föreskrifter om rätta sättet huru en kines skall inrätta och afdela sitt lif: Vid 7 årg ålder skola barnen lära räkna och känna. de fyra himmelsstrecken, men i denna-ålder skall man ej tillåta. dem att sitta på samma matta eller vid samma bord som annat, äldre folk; vid 8 år skola de lära att akta på dem som, öfver dem äro, och att föredraga andra framför sig sjelfva; vid 10 år skola de skickas utomhus till en privat lärare och der förblifva, sysselsätta sig med skrifva och räkna, bära enkla kläder, lära. sig att hysa aktning för ålderdomen och ådagalägga uppriktighet. Vid 12 års ålder skola de lägga sig-på musik och skaldekonst, vid 15 är öfva sig i bågskjutning; vid 20 år hafva de anländt till rang af man, och skola nu inhemta de öfriga reglorna om det passande, vara trogna i uppfyllandet af sina pligter som barn och bröder och ej vilja undervisa andra. Vid 30 år:skola de gifta sig och börja en handtering; vid 40 år inträda i statens tjenst; vid 50 kunna de upphöjas till rang af mandariner och ministrar, ) och vid 60 skola de draga sig från det of-) fentliga lifvet. Och såsom grundregel i alll: uppfostran gäller: låt barnet alltid lära attl: enkelt tåla sanning, sitta upprätt; ständigt på sin plats och att med uppmärksam vördnad .höra och tro. För att bli student måste li man med saktmod och sjelfförnekelse öbetingadt antaga hvarje ord läraren talar, hvarje morgon lära något nytt och upprepa det för sig om aftonen. Så är det i hela deras sy-: stem en blandning af vackra maximer och försvar för auktoritetstro. För allt slags studium gifves endast en metod, och huru många de än äro som utöfva denna, finner man knappast ett endal exempel att de variera det enformiga temat; Py kinesen är van vid blindt efterföljande i religion, i stat, i lefnadssätt; han trampar SR Pp fa PA RER ST RR TR VE