Aftonbladet – 13 februari 1855, sida 2

är mitt vittne att en förebråelse aldrig utgått ur min mun! Det är sannt, min gosse, men verllen och mitt eget samvete ha kanhända icke haft din finkänslighet. Jag ville kunna förklara vissa förhållanden, men mina händer äro bundna och jag måste utan knot mottaga verldens beskyllningar; likväl är jag icke så stor egoist som mången tror; Philips öde ligger mig ömt om hjertat och ni skall genast se ett bevis derpå. Mins ni min fru att ni fordom, då fullkomlig endrägt herrskade emellan våra begge familjer, ofta sade att hofvets gunst och höga äreställen kunde ersätta den förmögenhet som fattades 0ss? Ja . .. nej, svarade fru de Villeneuve och lekte vårdslöst med solfjädern; det är möjligt... Jag mins icke klart..., Men jag mins jag, och i öfverensstämmelse dermed har jag handlat... ni vet min fru att parlamentets nuvarande ställning hindrat mig att kunna förskaffa Philip den omtalade sysslan; ni har derföre förlorat tålamodet och gynnsamt upptagit hertigens frieri; jag ville då i min tur se om icke mitt anseende fullt uppginge mot den förnäma hertigliga familjen, hvarföre jag äfven började handla; och hoppas jag hafva lyckats ganska bra.n Härmed tog den gamle chevalieren långsamt en pastilj och kastade en triumferande blick på de andra. Men min Gud, hvarhän ämnar ni konma med edra fasligt långa företal; jag tror icke att hertig de Beausset afundas den gunst ni skryter öfver och som ingen kan förklara hvarifrån den egentligen kommer., Förklarlig eller icke, så existerar den i alla fall, som ni skall få se. Familjen Beausset har lofvat att skaffa hr de Villeneuve blåa bandet; men emellan löftet och saken är en stor skilnad: hertigen hade missräknat sig på sin kredit., i j Och hvem har sagt er det min herre ? frågade fru de Villeneuve högdraget. Hans excellens kansleren sjelf, hos hvilken jag var i morse.n