Aftonbladet – 13 februari 1855, sida 1

Af ELIE BERTHET. Sent följande natten, jag arbetade ännu i min kammare, väcktes hela huset af hårda slag på porten. Sedan hörde jag buller inne i huset, tunga steg återljödo på trappan; jag tyckte mig till och med urskilja qväfda ångest op. Förskräckt ilade jag ned 1iandra våningen, hvarest min värdinna och hennes dotter bodde. Men. innan jag hann in i deras rum störtade flera personer öfver mig, utropande: I kungens namn; i samma ögonblick öppnades dörren och jag såg en man med ligt och olycksbådande ansig:e komma ut ur våningen med den arma lilla Jenny på sina armar; det stackars barnet var afdånadt; inne i rummet, genom den öppnade dörren, såg jag huru den olyckliga modren, med en kafle i munnen och endast till hälften klädd, förgäfves med sina tårar och knäfall ville röra bofvarne, som omringade henne: Jag ville slita mig lös för att störta efter den nedrige barnaröfvaren; men det var mig omöjligt, han passerade lugnt förbi mig och upprepade åter oförskämdt leende: I kungens namn,. Jag igenkände i denne man konung Ludvig XV:s kammartjenare, den afskyvärde Lebel. Ett åkdon väntade vid porten; jag lössläpptes äntligen och bofvarne försvunno; en enda stannade för att göra den förtviflade modren de rysligaste hotelser om hon någonsin skulle våga upptäcka brottet. Philip stannade här i sin berättelse, som om vreden ännn efter så många år qväft hans röst. Och Jenny, det arma, olyckliga barnet, har mas aldrig hört någontisg om henne sedan? frågade Thereso. Hon åt. rkom efter några månader, men i hvilket tillständ, store Gud! .. . Förtärd, döende... Hvarken moder eller dotter vågade beklaga sis. Jenny slocknade snart och den ) Se A. B. n:o 30—35.