MUVIID UVA 2ILOIME ee MJ PCIE REGI. TEATER. KONGL. TEATERN: Edith, skådespel i 4 akter, af Charlotte Birch-Pfeiffer; öfvers. från tyskan. — Min lyckliga stjerna, komedi i en akt af E. . Secribe; öfversättning. SODRA TEATERN: För första gången på teatern, lustspelfii 1 akt; öfversättning. — Herr och fru Tapperman , komedi med sång i 2 akter; öfversättning. Uti den bearbetning af fru Carlnas roman En nyckfull qvinna, som i dessa dagar under namn af Edith blifvit uppförd på den kongl. scenen, har fru Birch-Pfeiffer försvarat sitt gamla anseende såsom den der förstår att rätt behändigt göra sig andras arbeten till godo. De trenne första utaf styckets fyra akter följa så troget som möjligt de taflor som framstälJag i början af vår landsmaninnas talentfulla arbe:ie; det är samma karaktersgrunddrag, samma händelser, och till en icke ringa del samma dialog — allt endast behörigen och med fru Birch-Pfeiffers kända skicklighet lämpadt för scenen. Den uti dessa trenne akter anlegda intrigen löser sig sedan i en knapp vändning uti den fjerde akten, der allt föres till ett hastigt och lyckligt slut. Allt detta vore nu ganska godt och väl, om icke den Carlenska romanens uti det bearbetade stycket karakterer och hela grundtanke finge på ett grymt sätt sitta emellan för möjligheten att tillvägabringa den hastiga upplösningen. Grunddragen tiil romanens karakterer äro utkastade såeom motiver för en konseqvent och följdriktig utveckling, gerom hvilken de först erhålla någon betydelse. Skådespelet har, såsom vi redan nämnt, begagnat dessa grunddrag, men utan att derpå bygga någon som helst utveckling, och det hela gör derföre samma intryck som en samling af i kolossal skala tilltagna grundmurar, på hvilka byggmästaren icke förmått uppföra det palats för hvilket grunden varit ämnad, utan i stället öfver densamma slagit ett simpelt brädtak. Skådespelet Edith kan alltså för ingen del anses såsom nägvt helgjutet konstverk. Emellertid har stycket hos oss ett visst intresse, nemligen om man betraktar det endast såsom dramatiserade scener ur En nyckfull qvinnar, hvilket det i sjelfva verket är. Det är med stort nöje man ser dessa välbekanta bilder förkroppsligade framträda, isynnerhet då de göra det så som t. ex. här är händelsen med Ediths bild. Man finner af detta åskådande äfven ett ytterligare bevis huru sannt lefvande fru Carlens bilder verkligen äro — en bland anledningarne, och utan tvifvel en bland de hufvudsakligaste, till den stora popularitet denna författarinnas arbeten vunnit. Det nöje man har af styckets åskådande, från denna sista synpunkt betraktadt, skulle tvifvelsutan ännu i någon mån förökats, om man, jemte de bekanta dragen, äfven återfunnit de bekanta namnen. Den tyska bearbetarinnan har nemligen haft den omtänksamheten att genom en lokalisering göra stycket så begärligt som möjligt för den tyska publiken. På vår nationalteater äro också de tyska namnen och ortnamnen ganska riktigt bibehållna, lifligt erinrande om de ungherrar som resa till Hamburg och vid hemkomsten icke riktigt komma ihåg sitt modersmål. Men några ord om utförandet. Titelrolen spelas af mll Jacobsson. Man finner hos Edith förenade ett häftigt och egensinnigt lynne, alstradt eller närdt af en förvänd uppfostran, och. ett i grunden godt, rent och ädelt hjerta, en liflig känsla för det rätta. Kampen mellan dessa stridiga elementer alstra nycker, plötsliga yttringar än af den ena, än af den andra af dessa egenskaper, alltefter som de råka för tillfället få öfverhanden. Slutligen kommer kärleken såsom ett nytt element att blanda sig i det förra virrvarret af. olikartade känslor. Kärleken öppnar den unga flickans ögon, låter henne blicka rätt klart in uti sin egen själ, men förmår icke, då ogynnsamma yttre förhållanden äfven fortfarande tillstöta, att stifta fred och bereda det. goda en fullstindig seger. Framställandet af en karakter, full af så många motsägelser, åskådliggörandet af en sådan mångfald af känslor, af än den enas än den andrasögonblickliga öfverhandtagande, tager i anspråk en utmärkt skådespelerskas hela förmåga. Det är derför så mycket angenämare att kunna. säga, det mll Jacobsson löste denna uppgift på ett i de flesta fall särdeles lyckligt sätt. Isynnerhet återgifver hon de starkare sinnesrörelserna med detta fulla, lefvande lif, denna inre glöd, som vittnar, att skådespelerskan genomtränges och hänföres af de känslor hon uttrycker. Mellan ord och åtbörd råder äfven i sådana scener en fullständig harmoni, och man märker intet öfverskridande af det sköna och sanna, intet af. det: effekterade och sökta, som eljest en