me: Mo iår sr a, an nade, sade: Jäderin söker Munck af Rosenschöld. Dörren skall derefter lemnats öppen och Ekbom aflägsnat sig (detta berättas något olika af vittnena på de. motsatta s.dan,) då Jäderin gick in, åtföljd af vittnet Lindström, och tre andra af polisbetjeningen. Fem personer trängde således in i Eboms rum, utan att :hafva sjelfva tillkännag: vit något ärende som rörde Ekbom. Jäder:.: hade nu genomgått Ekboms sängkammare och ett derintill beläget rum — allt utan att bedja om lof eller säga orsaken — samt kommit till cit tredje rum, der litteratören Uggla, ännu låg, ty det var på morgonen, och då sagt till honom: Jag ser det är ej magistern,, Då hade Ekbom rusat in (hvilket ingen lärer kunna förtänka honom vid en så beskaffad visit), och, under utrop: Hvad ska ni här, era sakr., c. sökt hindra Jäderin, som likväl äfven då ej bedt om ursäkt eller sagt sitt ärende, utan blott, enligt hvad vittnet utlåtit sig, höfligt (2) svarat: Jag söker ej magistern; hvarigenom Jäderin sjelf således tillkännagaf, att han icke hade något ärende till rummens egare, men likafullt ansåg sig berättigad och oförhindrad att gå in och taga rummen i besittning. På tillpsägelse fördes derefter Ekbom undanp; det vill säga att de inträngande till och med lade hand på egaren till rummen; dörren öppnades, — emot hans vilja — och polisstyrkan begaf sig öfver : tryckeriet och förstugan åter till tamburen, i hvilken Jäderin, vittnet, samt konstaplarne Lundgren och Lundblom: ingingo i ändamål att derifrån inkomma i köket. Ekbom hade då kommit efter öfver tryckeriet och förstugan och sökt få ut dem, eller som det heter i konstapelns vittnesmål, hindra Jäderin i visitationen, hvarvid vittnet och de sistnämnde båda konstaplarne, på tillsägelse att föra undan karlen, fattat i Ekbom och fört honom in i hans sängkammare,, således burit våldsam hand på honom i hans egna rum andra gången. Härifrån hade han likväl åter sökt uttfränga — om inträngandet är naturligtvis icke fråga — och nu först hade han, enligt hvad vittnet säger, tilldelat Lundblom tvänne slag så att. högmössan afföll, och derefter, då Jäderin: tillkom, äfven honom ett slag. I anledning häraf hade Jäderin kallat Ekbom till inställelse i polisen, och polisstyrkan gick uti förstugan.. Der anmäldes att Lundbloms högmössa var qvar inne. Men icke ens nu anmodades Ekbom om tillåtelse att få gå in för att afbemta mössan, utan, då tamburdörren var stängd, tog man vägen åter öfver trycpkeriet och det rum, hvari Uggla låg, till mellersta rummet; hvars dörr till sängkammaren likväl sperrades af Ekbom, som stod i sängkammaren., Vittnet Lundgren och Söderström hindrade emellertid Ekbom att stänga dörren, och Lindvall gick in efter högmössan. Redan af detta vittnesmål visar sig att poliskommissariens förfarande var en fortsatt handling af brutalitet och förgätenhet af hvad aktningen för hemfriden tillhörer. Men karakteren af detta handlingssätt framträder i ännu bjertare dager genom öjfverkonstapeln Lindgrens vittnesmål, som berättat, att Jäderin genast å sin första fråga i tryckeriet efter magister osenschöld fått till svar att han ej der vore till finnandes, hvilket dock icke hindrat honom att bemäktiga sig rummen, på sätt vi sett af det föregående vittnesmålet. Lundgren hade äfven hört att Jäderin svarat Ekbom, förmodligen på dennes fråga hvad han villes herrn har ju hört, att jag e söker herrnn, hvilket bevisar, att en så gammal polistjensteman som hr Jäderin icke har bättre begrepp om sina skyldigheter, än att han anser sig oförhindrad att efter eget godtycke hemgöka hvem som helst, utan att behöfva tillstånd dertill. Det öfriga af vittnesmålen innehåller ungefär likadana uppgifter, hvaribland dock förtjenar ytterligare anmärkas, från konstapeln Lönnmarks vittnesmål, att han hade biträdt vid Ekboms förande från tamburen in i sängkammaren och dervid blifvit fattad i kragen af Ekbom, som dervid utbrustit — och i sanning om man kan undra derpå : — Hvem är ni? är det ingen som går efter värden? Här komma civila personer och öfverfalla migl! De sednare vittnena hade för öfrigt lika med konstapeln Lindström, fastän icke helt och hållet likstämmigt, uppgifvit att Ekbom slagit till såväl Jäderin som konstapeln Lindbom i ansigtet. I fall detta sednare skulle anses bevisligt, så undgår boktryckaren Ekbom sannolikt icke att få plikta derför efter vanlig lagbestämmelse; men omöjligen kan väl det qvalificerade ansvaret tillämpas, som lagen stadgar serskildt å den som öfverfaller vakter eller dem som rättens ärender gå, emedan polisbetjeningen efter hvad det synes af vittnesmålen först och främst icke hade förevisat något som berättigade dem att inkomma i Ekboms bostad, och för det andra genom sitt våldsamma sätt att bemöta hans invändningar när de trängde sig. in i rummen, gifvit honom allt skäl att köra ut dem om han kunnat, utan att man kan mycket undra öfver om han dervid förlorade sitt lugn. Då ansvar är stadgadt för den, äfven rättsbetjent, som i oträngdt mål hos annan företager visitation efter stulet gods, så borde egentligen samma förhållande ega rum för den som, under förevändning att söka efter någon person, våldsamt inbryter eller intränger i enskild mans hem och på köpet nyttjar våld emot denne när han vill begagna sin lagliga rätt att vilja utestänga sådana objudne gäster. och i alla. händelser borde icke något ansvar kunna åläggas den som söker försvara sig mot ett sådant intrång, såvida han icke dervid förorsakar de inträngande någon skada. Ännu en sida af saken förtjenar uppmärksamhet. Såsom af det ofvanstående inhemtas hade nemligen kommissarien Jäderin, när boktryckaren Ekbom kom ut och frågade polisbetjeningen hvad de hade hos honom att göra och ville hindra dem att intränga i hans rum, dels icke svarat härpå någonting annat än att han icke sökte Ekbom, dels också befallt de åtföljande konstaplarne att föra. undan Ekbom, hvilket desse också ålydt och med våld dragit Ekbom in i de iare rummen medan dessa belägrades och genomsökNN ES AR AE ken at. FA I — AA RA KA — Jä JA TR TN VER RA Oh OD PR RR BR AR KAS K— RR I KR IR r— A FR JA FR a AA LL SL TA ka jä AA AA rn RR RR TT