På riddarhuset, der denna fråga grundligast behandlades, lyckades emellertid reservanterna, friherre Raab och hr von Hartmansdorff, att vinna åtskilliga billiga och nyttiga förändringar i förslaget, hvilka äfven förbereddes i borgarståndet, så att utskottets svar på återremissen i betänkandet n:o 20, hvilket dock icke till riksstånden inkom förr än i början af Oktober månad, innefattade ett i väsentlig mån förbättradt förslag, så att t. ex. i I S minimibeloppet af det bränvin, som i allmänhet finge försäljas, nedsattes till endast 15 k:r; att i 2 minibeloppet för minuthandel bestämdes, lika för stad och land, till 7, k:a; att i 84 orden varm mat utbyttes emot endast mat; att i 16 och 17 5 minsta kanntalet för både minuthandel och utskänkning nedsattes till 800 k:r och att förbudet mot;bränvinsförsäljning äfven vid måltider borttogs vid ting, uppbördsstämma, mantalsskrifning, och andra till folksamling ledande förrättningar. Sammanjemkningen af de många skiljaktiga besluten blef för utskottet icke det minsta bekymmer, som höll på att göra om intet alltsammans. Bland de beslut, hvarom dock trenne rikssånd blefvo ense, var det att den för bränvinsförsäljning inflytande skatt skulle användas för kommunala behof, hvaremot stånden varit af skiljaktig mening i afseende på beloppet af denna skatt, hvilken adeln och bondeståndet bestämt till 12 sk. kannan för utskänkning och 8 sk. kannan för försäljning i minut, hvaremot presteoch borgarestånden fastställt dessa afgifter till resp. 3 och 4 sk. per kanna. Ingenting var således naturligare än att särskilda utskottet föreslog propositioner till votering i förstärkt statsutskott angående beloppet af försäljningsafgiften. Detta förslag misshagade likväl hr landtmarskalken, som dref den satsen, att försäljningsafgiften ej vore att anse såsom allmän bevillning och således icke föremål för votering i förstärkt statsutskott, utan borde såsom en kommunalafgift, om hvilken grundlagen ej innehåller någon bestämd föreskrift, behandlas lika med sådana frågor hvarom handlas i 75 6 riksdagsordningen, d. v. s. utgöra ett ärende icke ensamt beroende af Rikets Ständer, utan deri tre stånd kunde fatta beslut och konungamakten hade sanktionsrätten sig förbehållen. Hr landtmarskalken sammankallade för detta ändamål en talmanskonferens, åt hvilken han meddelade denna sin åsigt, som äfven inom utskottet haft sina försvarare bland ledamöter af både borgareoch prestestånden (hrr Henschen, Hasselroth, Rydin och Österberg, professor Carlson och prosten Lagergren). öljden häraf skulle blifva, att då två stånd stannat mot två borde votering anställas i förstärkt särskildt utskott rörande beloppet af alla de afgifter, hvilka skulle ingå till kommunerna, och förstärkta statsutskottet endast slita frågan mellan bondeståndet, som beslutit en särskild minuteringsafgift till staten i likhet med 1851 års författning, och de andra stånden, hvilka icke ville tillstädja staten någon inkomst af bränvinsförsäljningen. Då frågan omedelbart derefter förekom i plena, uppträdde också både i presteoch borgarestånden flera talare som hyllade denna väsentliga inskränkning i Rikets Ständers beskattningsrätt och utverkade återremiss af utskottets memorial n:o 23, hvilket, såsom ofvan är sagdt, föreslog sakens afgörande i förstärkt statsutskott. Hos ridd. och adeln, der grefve G. Lagerbielke åtagit sig att försvara landtmarskalkens åsigt, och der, som bekant är, formfrågor företrädesvis behandlas med intresse, mötte deremot denna grundlagstolkning ett allmänt ogillande. Grefve Anton Gyldenstolpe, friherre Raab, hrr v. Hartmansdorff, R. T. Cederschjöld m. 8. och slutligen en af kronans rådgifvare hr Gripenstedt uppträdde så allvarligt till försvar för svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta genom R. 5. allena vid allmän riksdag,, att grefve Lagerbjelke, som stod ensam om sin, eller rättare landtmarskalkens, mening, gjorde fullkomligt fiasco, ehuru återremiss beviljades äfven i detta stånd, fastän på andra grunder. Utskottet vidblef emellertid, uti sitt memorial M 25, sin mening i afseende på ärendets behandling i förstärkt statsutskott, och opinionen hade äfven inom de ofrälse stånden, sedan man hunnit betänka gig efter första öfverraskningen, otvetydigt vändt sig till förmån för den med grundlagens anda och bokstaf öfverensstämmande tolkning, så att ett nytt försök af talmanskonferensen helt och bållet misslyckades, och voteringen om afgiftsbeloppet i behörig ordning försiggick i förstärkt statsutskott, der de högre afgifterna af 12 sk. kannan för utskänkning och 8 sk. för minuthandel fastställdes med 68 röster mot 51. I afseende på de öfriga skiljaktigheterna inkom utskottet först efter medlet af November månad med ett förslag till sammanjemkning af riksståndens olika beslut (bet. JM 28), derutfr rg ne ne RER, RC Cr j sade hon i-en skenhelig ton, att det är en