äonu alldeles mörka. Denna omständighet borde hafva lugnat Philip de Lussan för fruktan att blitva upptäckt, men han var så fördjupad i sina tankar att han glömde att man kunde spionera på honom och underlät att iakttaga någrs försigtighetsmått. Klockan slog ätta i ett närliggande kyrktoru, detta påskyudade ännu mera hans steg. Han uppnådde sålunda den del af gatan S:t Jacques som ligger emellan Pantheon (då under byggnad) och klostret Val-de-Grace. I våra dagar ha de rika och förnäma af Pari-. serbefolkningen för sig utvaldt vissa breda och luftiga delar af staden hvarest de låta uppbygga sina palatser, men i förra seklet egde denna skilnad ej ännu rum; boteller och kojor stodo i broderlig endrägt bredvil hvarandra; i de smutsigaste och mörksst. gränder såg man ofta furstligt praktfulla palats byggda under medeltiden och dem de förnäma familjerna heligt bibehöllo. På gatan S:t Jaques isynnerhet funnos midt i5!snd de många klostren flera af dessa ståtliga byggnader, bebodda af deras rika egare. Philip de Lussan styrde sina steg till en af dessa byggnader; porten stod vidöppen och lät ögat fritt speja in på en stor gård upplyst af ett rikt antal lyktor; den var fullkomligt öde så att Philip gick öfver den utan ait schweizarn, som förmodligen somnat i sitt rum, bemärkte honom. Han steg hastigt upp för den breda trappan utanför sjelfva hufvudpalatset och intädde i en ståtlig förstuga, öde liksom gården, bänkarne, annars uppfyllda med lata lakejer som gäspande förtalade sins herrar, voro tomma. Ingen, för att anmäla en visit. Men allt detta syntes hvarken oroa eller öfverraska Philip. Utan att tveka vred han om låset på en dörr och inträdde raskt i antichambern; här kom en medelålders qvinna emot honom med leendst på läpparne; bon syntes vara en gammal trotjenarinna i husct. Ni ser att jag hål!it ord; lakej-rna äro ur vägen och ni har sluppit: in utan att blifva sedd af någon ... tro mig herr de Lussan,