Aftonbladet – 10 februari 1855, sida 2

TD. RÅDDNINGSMEDLET. Då de begge unge männen lemnat cafet på torget Saint Michel, gingo de först långsamt framåt troget, men snart påskyndade Chavigny stegen och drog Philip med sig; då denne ville veta hvarföre, svarade abbån endast med hemlighetsfulla tecken och tittade sig oförmärkt om. Philip vände sig då också, men ehuru han ej upptäckte någonting anmärkningsvärdt, fann han det likväl rådligast at rätta sig efter sin fantastiske väns nycker. De gingo ej långt. Sedan de passerat gatan Frances Bourgeois, anlände de till gatan Vaugirard, hvarest de stannade framför ett gammalt lågt hus med tarfligt utseende. Innan Chavigny öppnade porten, tittade han sig ånyc noga omkring, men då han troligtvis ej märkte någonting oroande, drog han Philip med sig genom en lång gång och uppför en bran trappa; sedan öppnade han en dörr och störtade in med Philip i ett rum, och allt dette utan att yttra ett enda ord. Detta rum var, som det förekom i den djupe skymningen, elegant möbleradt efter den tidens smak. De med perlemor inlagda möblerna, förgyllningarne, sidengardinerna, mattorna ock speglarne kontrasterade genom sin rikedom med husets yttre fattiga utseende; taflorna och kopparsticken föreställde, enligt det då herrskande bruket, lättsinniga ämnen; och de små böckerna på gueridonen kunde allt för väl vara romaner å la Crebillon fils. Icke desto mindre var detta verldsliga rum den lilla abbens. ; Men Chavigny, sade Philip, då han inI kommit i sin väns rum, förklara mig då . . . i Tst!b sade abben med låg röst. Härvid skyndade han till fönstret, lyfte på gardinen, gläntade på fönstret och tittade ned på i gatan: I Ändtligen! utropade han med en suck af I tillfredsställelse, nu äro de förbi; ja söken, I mina herrar... nu han J förlorat spåret... tron mig, det är icke värit att gå med näsan i , vä !ret längre, ... lycklig resa, mina herrar, jag ber om min helsning hem! ...