Aftonbladet – 10 februari 1855, sida 2

Härmed stängde han fönstret och vände sig till Philip, som tålmodigt kastade sig i en fåtölj. Gud ske lof Philip,, sade han, vi äro räddade, tack vare min försigtigbet... vet du att de der begge brunrockarne från cafet ändå voro polisspioner., Det såg jag straxt. Jag tviflade ända tills jag öfverraskade den ene af dem, som betraktade oss i smyg och som sedan skref upp något i en liten bok; jag låtsade naturligtvis inte märka någonting, utan fortfor att gyckla med lilla Suzette för att icke inge några ökade misstankar... men då jag sedan såg att de voro med oss på gatan förstod jag att det kunde bli allvarsamt nog och satte till benen; lyckligtvis ha de nu förlorat våra spår. Hvad betyder dets, sade Philip oroligt; till mig hitta de nog, och em polisen nu slår ned hos mig och finner den farliga pressen, inse de nog genast hvem som är utgifvare af den förfärliga tidning hvari så många hårda sanningar sägas åt kungen, hans älskarinnor och hans hof... Men vi ha ju kommit öfverens om att skaffa bort pressen redan i natt? Ja, men hvart? abbe de la Croix hade lofvat mig sitt bistånd, men jag har förgäfves sökt honom; han har icke varit hemma hos sig på tre dagar. Hur kan du bara tänka på den der gamle pedanten ur gamla testamentet, som alltid talar med paraboler och hvars art:klar icke ha mera sundt förnuft än Johannis Uppenbarelsel! Jag ber dig Philip, lita aldrig på honom; säg, vet någon hvem han egentligen är, hvad han gör, hur han tillbringar sin tid?... ingen! — han är lika mystisk i sina handlingar som i sina ord och skrifter. Abbå de la Croix är kanhända något svärmisk; men hans karakter är hederlig, tillgifven och verksam, ehuru den yttre formen ofta synes höljd i dimma. Stackars Chavigny, jag förstår nog att ni begge ej kunnen komma öfverens; eld och vatten sämjes aldrig... ialla