Aftonbladet – 9 februari 1855, sida 2

I detta ögonblick kommo ställets begge gudinnor med det beställda kaffet. Den ena bar kaffekannan och den andra kopparne; begge täflade i itver att servera den söte abbå Chavigny, som syntes vara begge dessa mamsellers svaghet. De brunklädda herrarne ropade förgäfves; flickorna svarade med ett kort pstraxtn, och fortforo att fladdra ikring den omtyckte gästen, Då den härliga rykande drycken hälldes i kopparne, framsträckte abben sin lilla uppnäsa för att inandas dess aroma, och öfverfor med tungan sina korall-Jäppar, sedan tills slöt han ögonen i salig hänryckning och sade smäktande : Bra, mina barn, jag är nöjd... men begären ingen annan belöning än den mest strängt kanoniska; jag tror mig dock våga önska er trogna älskare; servera nu de andra gästerna.s Huru, herr abbåv, sade Suzette, ni vill då inte höra historien om det ramlade huset, jag trodde att ni kommit hit enkom för det! Personer ha .kommit ända från Montmartre för den sakens skull,, sade Suzon icke mindre lifiligt. Hvilket hus? Jag förstår ingenting af edra bistorier,, sade avben och förtärde långsamt sitt kaffe medan Philip återföll i sina grubblerier. Kors, vet ni inte ? och de begge mamsellerna började nu att med den största munvighet berätta huru huset ramlat kl. 7 på morgonen, huru 5 personer blifvit ihjelkrossade, buru ardra blifvit räddade som genom ett underverk, och huru folk hela dagen kommit från alla håll för att se på ruinerha. Chavigny fattade ej mycket af detta kackel, meh då Suzon ändtligen fann sig nödsakad att servera de andra gästerna, och ordet ensarit fördes af Suzette som uttryckte sig ganska bra, förstod vår abbe slutligen ont hvad det händlade.s