Aftonbladet – 9 februari 1855, sida 1

och stenar haglade snart kring dem, och som gensdarmerna ej längre voro der att beskydde dem, voro de snart indragna i folkmassan, som i sin dumra och grymma ifver slet och ref dem åt alla sidor. Detta var orsaken till det buller som ånyo lockade fru de Villeneuve, chevalieren och Thårese till fönstret.! Märkvärdiga företeelse! . Ehuru dessa begge olyckliga varelser voro drifna till det yttersta, rörsökte ingendera af dem att begära hjelp eller medlidande, utan de uttärdade lugnt och kallt utbrotten af det hat som deras åsyn ingaf folket; men den grymma vildhet som lyste i massans ögon uttryckte mer än hämnd. Denna bullersamma scen bade förmodligen slutate ganska illa för dem, ty förbittricgen ökades oupphörligt, och det lilla antal som borde hafva satt sig emot detta vilda uppträde nöjde sig med att skratta deråt, då plötsligen en högvext man med imponerande hållning uppträdde i massan; han tillbakastötte de närmaste angriparne och tilltalade några andra af de vildsintaste med några kraftfulla ord; det var Philip de Lussan. Hans säkra hållning och svarta drägt, som gaf honom utseende af en magistratsperson, samt kanhända äfven medvetandet af en orättvisa, återförde snart massan till bättre känslor; de som värst misshandlat modren och sonen skyndade att släppa dem; bullret minskades, och några gatpojkar, envisare än de andra, togo hastigt till flykten vid åsynen af ett par soldater som Philip gifvit tecken att nalkas, Snart blef allt lugnt, och med unlantag af en och annan amatör, som ej ännu kunde lösslita sig ifrån den sköna anblicken f de tre galgarne, förskingrades mängden nom kort alldeles i det dystra Grveqvarteret, Liksveperskan oeh hennes son stannade