De liknade alla passionens träl Som : stolt är i; medgångs ständ, Men som, då motgångs storm blåser upp, AT redlög och svag i grund. — Men vågorna växa allt mer och mer Och slingra kring skeppets bord, För hvarje våg höjas jemmerskri Och vilda, förvirrade ord. På däcket förtviflad stod en man Med afgrunden i sin blick; En svensk han var, — och han mätte nu Det straff som förrädarn fick. Då hastigt öfver ovädret ljöd Ett dånande, raskt Hollah! Och för de häpna männernas syn Sågs en julle på böljorna. Den närmade sig allt mer och mer, — Nu sjönk den vid skeppets bog, Men en: gubbe, hög och med snöhvitt hår, Sin arm omkring ankaret slog. Raskt äntrade gubben upp på däck, Lotsl, — ropade han och vre Ur gråa lockarne hafvets svall Och gick emot rodret ned. Han grep deruti med kraftig arm Och ny kurs åt skeppet gaf, Sedan först han slungat med ungdomskraft Ifrån rodret en jemrande slaf. Och alia med häpnad de sågo nu På gubben som på en Gud, Och hoppet tändes i klappande bröst Och af jemren blef fröjdeljud: Och säg hvart j ämnen er, och hvarfrån J kommen till Sveas strand, 3å skola vi ankra med himlens hjelp Om en timma i ro vid land. — Vi komma från steppernas vilda trakt Att fängsla det usla land Som skymtar derborta vid himlens bryn Med klippig och fattig strand. Och vill du oss föra i säker hamn, Af guld blir din hattkulle full, Och ej din egendom sköflas skall För denna din trohets skull! Men vill du det ej, så skall du dö, Och din boning i lågor stå; Besinna dig, du är i vårt våld Och nekar du, — ve dig då! Ett smålöje flög kring den gamles mun: Vid den evige Gudens namn! Jag lofvar att jag er föra skall Om en timma i säker hamn! 5. Allt närmare skeppet flög mot land, Aan höll rodret med stadig arm, Och tankar, djupa som hafvets sköt, Sig hvälfde i gubbens barm. Han höjde sin blick mot skyarne opp I den mörka, stormande natt, Men till tröst för den armes heta qval Ingen tindrande stjerna der satt. Nå välan!s — han sade med mörkt beslut, — n man må råda sig sjelf! Det går många vägar till dödens dal Öfver lifvets slingrande elf! De skynda att sköfla med mord och brand Min älskade fädernebygd; — För att rädda den, skall jag svika min pligt, — Hvad är brott här, eller dygd? O herre! 8e ned till mig i min nöd Och ett strålande tecken gif; Skall jag viga i natten som gärd åt dig, Dessa bäfvande menniskolif? Och en blixt öfver himmelen uddig for Och slog fräsande ned i våg, Och den gamle sig reste i manlig kraft Med fast beslut i sin håg. Vot en klippa som stod i hafvet opp Han styrde skeppet med fart, Och det lopp åstad sonr en blind, för att som en spån blifva krossadt snart. O fädernebygd! mina barn jag gaf! — För hårdt min dom icke skrif! vör första gången jag sviker min pligt, Jag skänker dig — heder och lif!v Ett brak, — ett skri mot himmelen flög, Och allt blef tyst som förut, Och kring klippan hafvet vildt svällde opp Under stormens förnyade tjut! Och så långt det vingade ögat ser Skönjes endast naturen vid; Och allt mera sänks nattens svarta dok Kring elementernas strid. Ven när morgonsol kysste klippans barm Ion såg så herrlig en syn: Jer låg den gamle, en kungsek lik, Bland småträd vid hafvets bryn. Lätt vinden lekte uti hans hår som sköljdes af saltan våg; På pannan låg frid, och den brustna blick Mot fädernekusten än såg. — Ett ord för turkarne på Krim. Om engelsmännen med skäl klaga öfver de försakelser och idanden, som deras landsmän på Krim måste utstä, så synes tillständet hos deras allierade turkarne åtminstone icke vara bättre, ehuru deras beklagans