Aftonbladet – 8 februari 1855, sida 3

Vauldsinthet och vidskepelse. Hemmansegaren Anders Andersson på Lilla Lunnabohl, född år 1821, straffad 1850 med fyra månaders arbete å fästning för slagsmål med lifsfarligt vapen; för öfrigt känd såsom oförvägen och ej blödsinnad, blef, just med afseende å dessa egenskaper, en dag i Febroari månad 1853 anmodad af sin bustrusbroder, hemmansegaren Anders Olofsson från Boda, at: taga blod af torparen Johannes Peterssons i Bredemad hustru Annika Andersdotter, i det vidskepliga ända mäl att med detta blod bota Anders Olofssons hustru från en längvarig sjukdom, bvarmed hon förmodades vara förgjord, eller förtrollad af Annika Andersdotter. Sedan Anders Andersson; hvilken personligen icke ens lärer känt Johannes Pettersson och hans hustra, den 16 Februari köpt en kanna bränvin, dermed farit till Boda och bos Anders Olofsson förtärt några supar, äkte de begge, tillika med en Anders Olofssons brorson, Lars Andersson, under natten till närheten af Bredemad, och gingo derefter fram till Johannes Petterssons stuga, der Anders Andersson bultade på dörren. Johannes Pettersson, hvilken i blotta linnet öppnade dörren, blef genast af Anders Andersson dragen ut ur huset oeh slagen flera gånger med skaftet af en piska, som Anders Andersson medbaft; hvarpå Johannes Pettersson begaf sig på flykt, raen äterfördes hem af Lars Andersson. Anders Andersson hade under tiden gått in och börjat samtal med Annika; och sedan äfven Anders Olofsson inkommit och deltagit i szmtalet samt tilldelat Annika två sparkningar på benet, tillsade Anders Andersson sina begge följeslagare att begifva sig at och Johannes Pettersson att stä i ett börn och lysa med antända stickor; hvarpå Anders Andersson om kullfallde Annika på golfvet samt med piskskaftet slog henne omkring en half timmas tid, med anmaning att doekänna den förmodade förtrollningen, hvilket hon ock slutligen gjorde. Under detta uppträde bad Annika om förskoning, och 4 hennes minderåriga barn skreko ocb jemrade sig öfver hennes missbandling. Anders Andersson stötte slutligen Aunika för näsan så häftigt, att blod utkom, och lät det drypa på två brödbitar, som Anders Olofssons hustru sedermera fick att förtära. Anders Andersson sade henne dervid, att Annika fått så mycket stryk, att hon icke konde gå i ky:kan nästa messedag. Annika Andersdotter blef sanslös påföljande morgon kl. 8 och dog 2 tvä timmar sednare af förblödning, synnerligast ur en öppnad pulsäder vid venstra band leden och ur en genom våldet brusten åder i bröstet. Läkaren har efter obduktion antagit, att den sist nämnda skadan uppkommit genom väldsamma slag ä bröstet, och att vid tillfället äfven nägot skarpt instrament, såsom knif, varit begagnadt, hvilket sednare likväl ingen af de då närvarande uppgifvit. Afven Johannes Pettersson befanns efteråt blodig och illa slagen. När länsmannen i orten med åtskillige personer kom den 18 Februari till Lunnabo för att anställa förhör med Anders Andersson, flydde denne och höll sig derefter hos sina föräldrar och sin syster undangömd i en lada, der åtskilliga personer vid besök funnit honom dyster och grubblande; ertappades den 11 April och inställdes för rätta, hvarvid han, under tecken af djup ånger, erkände sitt brott, dock med förklarande, att hans vid tillfället af bränvin öfverlastade tillstånd hindrade honom att rätt minnas enskildheterna af förloppet. Under ransakningen gaf Anders Andersson för öfrigt rediga svar på frågor, men visade en benägenhet för gråt, som blifvit hos honom anmärkt jemväl under vistelsen i ladan. Han har blifvit af Göta hofrätt dömd att, för hemgång och dråp, mista lifvet genom halshuggning; hvilket utslag Kongl. Maj:ts pröfning hemställdes, och Anders Andersson sökte af nåd förskoning från dödsstraffet, hvartill han hänförd af rus och vidskepelse gjort sig förfallen, utan afsigt att till lifvet skada Annika Andersdotter. Så väl hennes efterlemnade man Johannes Pettersson, som Anders Anderssohs hustru, fällde för honom und. förböner, med bifogande af åtskilliga bönders vitsord om Anders Anderssons i allmänhet stilla uppförande; hvaremot länsmannen, som utfört åtalet, yttrat om Anders Andersson, att han var känd och fruktad för sin vildsinthet. Medbrottslingarne, angående hvilka hofrättens ut-. slag likaledes varit hemstäldt, blefvo af Kgl. Maj:t, genom utslag den 25 sistlidne Januari dömde, Anders Olofsson att halshuggas, hvarifrän han likväl blifvit af nåd förskonad med åläggande i stället af 20 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrko plikt och ett års fängelse i cell, samt Lars Andersson, hvilken med vetskap om de andres afsigt med följt till Bredemad och sett Annikas misshandling utan att söka förhindra den, att undergå fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd. Mel anledning af inkommet läkarebetyg derom, att Anders Andersson under sin fängelsetid visat tecken till sinnesrubbning, har, efter undersökning vid