gsprittande af glädje, stundom! vemodigt och klagande, stundom vildt och hotande, stundom bortdöende i en namnlös längtan till en högre verld. Man bar såsom någonting begrundansvärdt anmärkt, att bland de varelser som utom menniskan fått sångens gudagåfva, nemligen fogl rne, endast de kunna sjunga, som icke äro roffoglar. Jag känner ingen menniska, känslolös för musik, och jag tror svårligen att någon sådan finnes. Den pojätande kanaken, den menniskoätande fidjianen cch den vilde buschmannen stanna lyssnande vid sångens dallrande ljud. Hr Eilvers spel kan med rätta kallas klasgiskt. Lugn utan köld, värme utan öfverdrift, klarhet utan flackhet, och behag utan affektation. Man hör honom alltid gerna, äfven om de kompositioner han utför icke i sig sjelfva ega något högre värde. En ung loivande konstnär hr Lindholm utförde med lif och säkerhet adagion och rondon ur Hummels berömda Hmo le-xonsert. Hrr Torssell, Arnold och Arlberg bidrogo hvar på sitt sätt till aftonens nöje. Hr Arlberes röst är ganska behaglig, men hans: föredrag saknar detta inifrån, som utgör igenkänningstecknet på den äkta konstnären och som, så frarct det fattas, af ingen skola ersättes. Hvarför skall språket rådbråkas och förvridas just i sången? Våra yngre sångare nöja sig i allmänhet icke med de enkla vokalerna och konsonanterna, utan ingvepa dem i ett bihang af onaturliga läten, hvilka åtminstone för det menskliga örat låta högst vidrigt. Hr Pousette, en förtjenstfull skådespelare vid Mindre teatern, deklamerade Runebergs bekanta Fänrikens markvadsminnen. — Detta skaldestycke torde icke höra till den ädle sångarens bästa. Ett utmärkande drag hos Runeberg är hans stora enkelhet, i hvilken konstens möda icke låter ana sig. Stundom öfvergår likväl denna en