visserligen icke kända. Men att det tillika är en forgående med omutlig sanningskärlek författad krönika öfver hufvudstadslifvet, det torde deremot vara dig obekant. Och likväl är det så. Det säges att Stockholm, i förhållande till sin folkmängd, företer, i jemförelse med andra hufvudstäder, det största antalet förbrytelser, icke blott emot de egentliga polisförfattningarne, utan äfven mot allm nna lagen. Om så är bör smärtans rodnad färga fosterlandsvännens anlete. Dock må det lemnas åt andra att bevisa påståendet. Här, på följetongens arkadiska område skola vi icke tala derom. Men det går en annan sägen, hvars tillförlitlighet tyckes mera bestyrkt, och den är att få bland Europas hufvudstäder erbjuda så många tillfällen till förströelser, som den i all sin synd dock tjusande Birgers stad, Nordens Paris. Också är här hvarken rast eller ro. Förgängelsen sjelf, den kyliga vintern, med sin mantel af gnistrande snö, har ställt sig i spetsen för lifvet. Det knarrar under fötterna, kölden knäpper i knutarne, fönsterrutornas fantastiska blommor stråla i solljuset, rosorna glöda på de ungas kinder. Bodarne hvimla af lejon och lejoninnor; lyxen utbreder under oräkneliga former sin efemera lockmat för en lätt fångad mensklighet. Och om qvällarne! Vagnar och slädor, frustande hästar, svärjande kuskar, bjellerklang, pojkars och trasiga ungars skrän, fjeskande fotgångare, flottiga hårfrisörer, hvita halsdukar, öfverfulla schweitzerier, politik, gräl och slagsmål. Genom fönstren skimra ljuskronornas kristaller; bakom sidengardinerna synas gestalter vandra af och an, under ett tvunget leende fåfängt döljande ledsnadens förstfödde — gäspningen. Der uppe fira rikedomen, skönheten, glansen, börden och lyckan sina