UTRIKES. ENGLAND. Under fortsättningen af debatten om mnedsättande af en kommission, för att uvdersöka tillståndet i hären utanför Sebastopol och orsakerna till de o!yckor som träftat densamma, uppträdde hr Layard och yttrade bland annat: Krigssekreteraren (br Herbert, hvars tal vi i går meddelade) har valt ett rågot nytt sstt att försvara sin position. Han har försökt rättfärdiga hvad som händt vår armå på Krim genom att åberopa förflutna tiders historia. Han söker gifra skäl derför med tillhjelp af historien. För min del har jag alltid troit, att historien var en redogörelse för hvad som händt och skett, skrifven i ändamål att leda oss i frami den, och att lära oss undvika de villfarelser, uti hvilka de som gått före oss bafva fallit. Deremot kan jag icke förstå buru man kan rättfärdiga de misstag som blifvit begängna på Krim genom de misstag som blifvit begångna vid Talavera. — Krigssekreteraren har kastat klandret på armen, och underrättat uaderhuser, att i denna armå icke fanns nägon officer so. dugde att kommendera en brigad. Man kan om2jligt tro, att efter de stora krig vi fört uti Indien, sådana officerare icke skulle stå at finna, och det blott en anda af ömklig afundsjuka som föranledt aut de icke blifvit använda. Der finnes sir Colin Campbell, hvilken vi ha att tacka för en af de största segrar britiska armån någonsin vunnit i Iadien — hans wjenster stodo till regeringens förfogande: men i stället att gifva honom ett divisioosbefal, ställde man hkooom under en general, som aldrig hört ett skott los sas (Hör, hör!). Vidare har man gifvit ett divisioasbefäl på Erim åt en general, som kommit frän Iadien med e:t något tvifvelaktigt anseende; om nu det tvifvel som var fästadt vid hans anseende var förtjent eller icke, är det klart, att dä det förefanns, kunde det ej undgå att verka menligt på hans handlingskraft. Audra befal ha blifvit gifna åt officerare som allmänt ansetts såsom dem icke vuxna, medan män voro att tillgå, hvilka i Indien sett just sådan tjenstgöring, som skulle gjort dem särdeles lämpliga att deltaga i det krig som nu föres på Krim. Vidare har den högtärade gentlemarnen yttrat, att soliaterna tagits frän en tolkklass som beror af andra i aästan allting, ända till den grad att de icke kunna bädda sina egna sängar. Men nu äro våra sjömän tagnazur alldeles samma folkklass. Hvadan kommer då denna åtskillnad mellan de män som användas till lands och till sjös? Helt enkelt derifrän, att soldaterna behandlas säsom blott och bart maschiner, medan sjömännen oupphörligen föranledas att i en märgd olika riktningar använda sitt naturliga förständ. Uti den franska armån befioner sig soldaten i detta hänseende vXsen.ligen i samma helägenhet som den engelska sjömannen — hans naturiiga förstånd hilles på samma sätt i ständig verksamhet, och resultatet är, att ingen kan under en veckas tid gifva akt på de båda armeerna utan att förvånas öfver den större fallenhet och skicklighet som franska soldaten ädaga lägger vid fullgörandet af sina åligganden i jemförelse med den engelska so!daten — icke derföre att han är tapprare och bättre karl, utan derföre attbLan arbetar under ett bättre och kraftfullare system. Om vi vilja gå till roten af det onda, mäste vi gå till Horse Guards (krigsdepartementets säte) — der finoes den, och intilldess detta departement blir grund ligen reformeradt, kommer det öfverklagade onda att fortfara. Jag blef förlidet är af regeringen tillkallad för att meddela mina åsigter i afseende på hvem man skulle anställa för anskaffande af qvarter och transportmedel i Turkiet och på Krim, och regeringens ledamöter läto mig förstå att de ämnade antaga greker för dessa förrättningar. Jag sade dem, att om de antoge greker, skulle dessa antingen löpa sin kos eller blifva spioner, och jag tillrådde dem att taga armenier. En med regeringen förbunden utmärkt person frågade då om armenierna voro muselmän eller kristne. (Högljudt skratt). Jag svarade naturligtvis att de. voro kristna och sökte visa, att de med fördel kunde användas som formän. Mitt råd blef emellertid icke följdt, och man drog ej :örsorg om nägra transport medel. Den högtärade gentlemannen bar sagt, att transportmedel förefunnos, att det var öfverflöd af rästar och att tusendetals sädana qvarlemnades i Varna; men om jag är väl underrättad, så voro de hästar som qvarlemnades i Varna alldeles icke transporthä star, utan officershästar. I Varna, och innan ännu någon plan för fälttäget var fasställd, blefvo officerare af alla grader — af hvilka mänga icke egde andra tillgångar än sin sold — uppmanade att inköpa tvä eller flera hästar. Få dagar derefter lemnade bären Varna, och officerarne nödgades qvarlemna hästarne, till en del för att dö af svält, ty inga åtgärder voro vidtagna för deras vårdande och ingen ersättning gafs för de penningar som blifvit utgifna för deras inköpande. Dessa voro de tusentals hästar om hvilka den högtärade gentleman nen talat. Han har vidare sagt att en tross förefanns. Det är sannt, att fem eller sex veckor efter det armån anlände till Krim fanns der verkligen en tross, men under marschen till Balaklava fingo officararne bära sina saker på ryggen — nägot hvarom man aldrig tillförene hört talas i någon armå i verlden — och då de ankommo till Balaklava voro mänga bland officerarne blefne fullkomligt otjenstbara till följd af den ansträngning de sälunda måst underkasta sig. Vidare har blifvit sagdt, att hästar funnos, men att de dogo af brist på foder. Men hvarföre fanns der icke foder åt dem? Förmodade tjenstemännen vid kommissariatet att hästarne voro ma: schiner, som icke behöfde någon föda? Förlidet är, innan expeditionen afgick, varnades regeringen; det sades henne att Bulgarien var förödt, och att armåen, medan den vistades der, måste förses med alla lifsförnödenheter från annat häll. Jag föreslog Sinope såsom en nederlagsplats, som skulle varit lämplig vare sig fös en expedition till Sebastopol eller till Mindre Asien. Jag sade regeringen äfven hurn hon skulle försäkra sig om transportmedel, men mitt råd föraktades och regeringen vägrade att begagna sig af en enda man som kände det språk som talades i det land der trupperna uppehöllo sig (hör, hör!). En af mig rekommenderad person, som var förtrogen med alla de munarter som talas i Turkiet och hvilken talade väl engelska, fick, då han anmälde sig, det besked, att seden var sädan, att han icke kunde erhålla en position, som berättigade honom att spisa med officerarne, och han vägrade naturligtvis att mottaga någon anställning. Följden blef, att ingen användes, utom sir C. Trevelyans skrifvare, hvilka ej kände ett ord af landets språk, och hvilka derföre icke kunde meddela några underrättelser eller vara till nägot verkligt gagn. En person, som icke kände nägonting om Turkiet eller om turkiska folket eller deras spräk, skickades till Konstantinopel att anställa undersökningar beträffande sjuttio eller åttatio särskilda ämnen, med hvilka mängen, som :tillbragt hela sitt lif i Turkiet, är fullkomligt obekant, och det kan derföre ganska naturligt förmodas, att denna gentlemans arbeten voro fruktlösa. Sädant har emellertid systemet varit ända igenom. Krigssekreteraren har sagt, att ett stort antal transportskepp oupphörligt gå fram och tillbaka mellan Konstantinopel och Krim. Jag tviflar icke på det, ty transportskeppen ha oupphörligen fått föra samma varor fram och till