Aftonbladet – 8 februari 1855, sida 1

PARIS EATAKOMBER ). Af ELIE BERTHET. Prolog. 1770. Fan anfäkta! sade plötsligen en stenhuggare från. .Montrouge, och betraktade den gamla gumman, det är ju liksveperskan, tigerskan från Tombe-Issoire — den skurken ubin Pernets hustru!.., ja, det är bestämt hon, ty i hela vida verlden finns inte en sådan gemen käring till., Oeh den der fula rödhåringen är troligtvis deras son,, menade en slagtardräng från Faubourg Saint Jaques, som i hela qvarteret kallas för Lilla diefvulen från underjordiska gångarne.s. Han brukar om qvällarne ligga gömd i dikena vid vägen för att kasta stenar på de förbigående, och sen så springer han och gömmer sig i hålor och gångar under jorden, der ingen kan få rätt på honom... tänk om de bli bäagda allesammans!... Åh nejn, sade en fiskmånglerska från torget Maubert, sni ser väl att de icke äro fängslade. Namnen Liksveperskan och Lilla Djefvulen cirkulerade snart i, folkmassan. Vakten kullkastades nästan för att man bättre skulle kunna få. bögapa hustrun och. sonen, hvilka tillika med, Lubin delade :det allmänna hatet, De förekommo likväl känslolösa för allt, de syntes hvarken se eller höra; förmodligen voro de begge så väl vana vid förakt, att de förlorat förmågan att skämmas. Men Lubin Pernet, som wv:sat så mycken liknöjdhet då förolämpningarne gällde honom ensam, fick nu ett anfall af förförligt raseri., Han reste sig och. sönderslet med en öfvernaturlig kraft tågen som fängslade hans armar, för att knyta näfven åt massan, vrålande af vrede. c Vid denna, oväntade rörelse, fattades mängden på en gång af en panisk förskräckelse; v) Se A. B. n:o 30 och 31.