Aftonbladet – 7 februari 1855, sida 1

brinna i denna fuktiga atmosferen, såg jag gumman och gossen hopkrupne på halmen bredvid fången, med hvilken de sakta samtalade. Jag ämnade närma mig dem, då kartusianermunken som höll sig vid dörren sakta drog mig tillbaka. Han hade af domstolen utverkat sig tillåtelse att insläppa Lubins hustru och son i fängelset, i hopp att derigenom förmå honom till att bikta sig, hvilket han hittills vägrat. Han bad mig derföre afvakta detta högtidliga mötes slut, hvilket som han förmodade borde ingifva Lubin längtan efter religionens tröst. Jag efterkom naturligtvis hans begäran och stannade tyst och orörlig på andra sidan af fängelset med den gode munken och fångvaktaren., Ifrån det ställe hvarest vi stodo. kunde jag endast urskilja ett doft mummel; om ett orå här och der framträngde till oss var det ett af dessa förvrängda uttryck som tillhöra det så kallade tjufspråket. . Fången vände sig isynnerhet till sin. son hvilken han tycktes gifva vigtiga förhållningsreglor. Vid lampans matta sken såg jag huru hans stränga och bleka ansigte uttryckte en vild kraft:ullhet. Den unge mannen svarade endast med oartikulerade ljud, men afhörde de faderliga orden med västan helig uppmärksamhet. Lubin vände sig emellanåt till gumman, liksom för att taga henne till vittne vid något vigtigt löfte. Föröfrigt hade de alla torra ögon, ingenting förrådde den smärta som borde förtära deras hjertan vid denna eviga och dystra skilsmessa. Deras samtal syntes lida till slut, då fången oaktadt kedjorna ur sina kläder framtog ett föremål, som han lyckats dölja för vaktarne, och som han öfverlemnade åt sonen hvilken skyndade att gömma det.-Jag trodde mig märka att det var ett.gammalt nött papper men vågade ej yttra någonting, af fruktan att fångvaktaren skulle blanda sig i-saken. . Modren och ynglingen reste sig nu som för att draga sig tillbaka, men några ord af Lubin höllo dem qvar. Jag nalkades dem