Aftonbladet – 7 februari 1855, sida 1

en liten sidenkrage på axeln, och profiterande af ett mod som uppkommit och antagits bland en mängd unga karlar, hade han bortlagt peruk och bar stt eget hår, endast lätt pudradt och i nacken sammanhållet i en parfymerad hårpung. Med sin hatt under armen och handen pa värjfö tet, hade han lika litet en abbes tillgjordhet som en militärs oförskömdhet. Med ett ord åsynen af Philip de Lussan kunde endast ingifva trenne känslor: beundran, tillgifvenhet eller vördnad. Då han inträdde beskuggade ett moln af djup sorg hans ädla panna; men åsynen af damerna återgaf hans drag det uttryck af mildhet som egentligen syntes tillhöra dem. Han smålog åt Therese som ånyo satt sig, liksom förlägen öfver sin första rörelse, och kysste fru de Villeneuves hand; för sin far gjorde han en stel men artig bugning som om han helsat på en främmande person. Ers nåd... fröken Theresen, sade han red välljudande stämma, jag bönfeller om er förlåtelse. Hr de Lussan har förmodligen redan sagt er... Men, min Gud, hr Philip,, afbröt honom fru de Villeneuve med förvåning, hvarför är ni så blek, ni ser ju helt bestört ut! hvarifrån kommer ni? Hvad har ni sett? Förskräckliga saker, min fru; så rysliga att inte en gång er och fröken Thereses dyrbara närvaro förnår utplåna de hemska bilder som förfölja mig., Han intog en ledig stol för att sansa sig och äter hemta andan. VMan säger att stora cbåtelets fängelser skola vara rysliga ?, frågade Therese blygt. Och man har rätt, min fröken, ty deras förfärlighet öfverstiger all beskrifning... Ni vit att jag i morgse blef kallad till den dömde; olyckligtvis hade jag icke kunnat uträtta någonting för bonom. Som alla domstolens formaliteter blifvit iakttagna, kunde han ej heller längre hoppas på någon lycklig förändring i ritt öde... I alla fall ville jag uppfylla denne olyckliges önskan, t; ehuru brottslig är han dock värd medlidande.,