Aftonbladet – 7 februari 1855, sida 1

Jag anhållit om nästa lediga plats i parlamen-: tet för Phbilip., Då kommer ni förmodligen att lyckas,, sade fru de Villeneuve mera saktmodigt. Gud vet huru ni bär er åt chevalier, ni har hvarken era entråer på Versailles, Marly eller Luciennes, ni har ingen känd beskyddare, och ändå regna nådebevis öfver er; ni behöfver endast önska... se så, ge sås, tillade bon och räckte chevalieren sin hand, på hvilken han tryckte en lätt kyss, var inte längre ond nu... Ni skaffar rangen, vi penningarne, och på det viset hoppas jag aw giftermålet skall blifva lyckligt. Herr de Lussan låtsade le och freden afslöts. Therese bade med intresse afhört detta sanital som personligen syntes angå henne, men då fred afslöts, andades hon lättare och fridfullheten strålade åter på hennes vackra ansigte. I detta ögonblick hördes fasta och hastiga steg på trappan. Ack, det är visst ban! utropade Therese glad och reste sig upp. Ja, ja det måste vara Philip,, sade chevalieren. Dörren öppnades; en tjock fru i: vlleklädning, som ej var någon annan än just den aktningsvärda fru Rondelle sjelf, husets egarinna, införåe vördnadsfullt en ung man, och sedan hon först gjort en djup nigning, drog bon sig högtidligt tillbaka. Den nykomne var verkligen Philip de Lussan. Ehuru endast tjugofyra år gammal, kunde man knappast se en utmärktare förening af ädelhet och manlig skörhet, hans växt var hög. Den tidens drägt, smaklös för illa växta karlar, aftecknade förträffligt hans kropps beundransvärda proportioner. Hans ansigte var regelbundet. skönt, hans näsa rak, ögat blått, på en gång stolt och mildt, med ett uttryck af allvar som väl öfverensstämde med dragens renhet. Hans breda och öppna panna syntes endsst kunna gömma stora och ädla tankar. Han var klädd i svart sammet med