Aftonbladet – 6 februari 1855, sida 2

det var verkligen avantscenen eller kungliga logen på Greve-teatern. Tvenne personer upptogo platsen framför fönstret, de suto i präktiga fåtöljer och syntes makligt afvakta skådespelets början. Den ena var en dam i präktig toilett, klädning af storblommigt sidentyg, vida styfkjortlar, pudradt hår som ståtligt reste sig 3 fot ofvanom hufvudet, vida falbolaner, spetsar och nipper. Var denna dam ung och vacker? En svår fråga att besvara, ty ett tjockt lager af rödt och hvitt smink, här och der upphöjdt af några väl anbragta muscher, betäckte hennes ansigte, axlar och armar. Hennes röst var gnällig, hennes sätt smäktande och tillgjordt, i ena handen höll hon en kinesisk solfjäder, ganska öfverflödig på den friska höstmorgonen, och med den andra förde hon emellanåt en luktflaska till sin näsa. Men oaktadt allt detta hade denna dam ej den fina prägel som utmärkte hofvets fruntimmer ; i trots af hennes anspråksfulla, tillgjorda och något näsvisa maner anade man hos henne borgerlig härkomst. Hon var också i sjelfva verket endast dotter till en rik kopparslagare från gatan Qvincampoix som samlat en oerhörd förmögenhet på procenteri; ehuru hon numera var hustru till generalförpaktaren de Villeneuve, en af de embetsmän som ifrigast röstat för tjufvarnes från Montsouris bestraffning. Bredvid henne satt en gammal riddare af S:t Ludvigsorden, det vill säga en af dem hvilka genom täta besök i vissa förnäma damers sängkammare förtjenat sitt kors. F. d. hvardagsgäst i Palais royal och hos kardinal Dubois, var chevalier de Lussan numera utnött, skrynklig och krämpig, en verklig mensklig ruin, ehuru han ännu genom sin ovanligt vårdade toilett och alla möjliga slags lösören för ett ovant öga framställde en kry gubbe,