Aftonbladet – 6 februari 1855, sida 1

Sedan flera år tillbaka hade ett helt band af tjufvar och mördare oroat och härjat de vidsträckta slätter som gå söder om Paris, mellan Vaugirard och Jardin des Plantes. Förskräckelsen var så stor hös invånarne i förstaden, att de nästan aldrig vågade lemna sina hem sedan skymningen inträdt, af fruktan att falla i dessa nidingars händer. Kanhända öfverdrefvos deras illgerningar, hvilka egentligen syntes bestå i lurendrejeri, drifvetistor skala; med undantag af några tillfillen, då skälmarne funnit sig tvungna till sjelfförsvar, syntes det troligare att de hellre föredrogo att göra ingrepp istatens kassa än i de förbigåendes. Men det hände aldrig att en drinkare föll och bröt halsen af sig i någon af de hålor som uppfyllde dessa trakter, eller att en grälsjuk soldat död upphittades i ett dike, att ej folket genast tillskref dessa händelser tjufvarne från Montsouris, som de kallades. Häraf uppstod nu ett med förskräckelse blandadt hat emot dessa menniskor; detta hat delades isynnerhet af invånarne på venstra sidan om Seinen, hvilka mest syntes utsatta för deras anfall. Efter oupphörliga uppmaningar till polisen hade visserligen herr de Sartine gjort några försök till tjufvarnes gripande; men banditerna, hvilka funno säkra gömställen i de stora underjordiska hålorna vid Montrouge och Gentiby, undkommo länge alla efterspaningar. För öfrigt voro polisens spioner för mycket upptagne med att förfölja och upptäcka författarne till alla de satiriska visor och smädeskrifter som utkommo mot Pompadour och Dubarry, samt att uppsnappa alla möjliga slags skandslösa bistorier, öfver hvilka en förteckning hvarje morgoa inlemnades till Ludvig XV, för att mycket kunna bry sig om de illgerningsmän hvilka förskansat sig kring Paris tullar. Man hade således