Aftonbladet – 5 februari 1855, sida 4

kes detta blott vara en vana och icke följden af någon ålderdomssvaghet, ty oaktadt hans 65 år är hans gång ännu rask och-fast. .Blicken, den han, ofta med sänkt hufvud skjuter fram öfver ett par stora glasögon, är fast och genomträngande, hans organ sträf och djup, och i hans hårda drag och hela hans sätt uttalar sig en viss beslutsamhet och energi. Han tyckes föga bekymra sig om det kommande, utan taktmessigt marschera fram på det närvarandes gamla, invanda strät, under lugn väntan på det ögonblick som bjuder honom tala och handla. Han är litet rysk pedant, ehuru på originelt sätt. I Wallachiet opererade han för mycket på gammaldagsmaner; han tycktes alltid vänta att turkarne skulle gå öfver Donau på just den punkt, som han sjelf förmodade och önskade; samt angripa honom på öppna fältet. Frågade man ryssaroe hvar och når Gortschakoff verkställt nägonting stort och utmärkt sig som militär, så nämnde de alltid aflägsna trakter och mindre kända fälttåge Dock skall han år 1828 varit den förste som, under grefve Wittgenstein, gick öfver Donau i spetsen för ryska trupper. Så sträft och man kan nästan såga frånstötsnde Gortschakoffs yttre än är, så skall han dock hafva ett godt och mildt hjerta. Så lät jag berätta mig, att det alltid föll sig tungt för honom att underteckna hårda straffdomar, äfvensom att ban en gång uppbjudit allt för att från döden rädda en soldat hvilken, efter att flera gånger förut hafva deserterat, slutligen greps i Wallachiet på sin väg till turkarne och återfördes. Men den stackars rymlingen ville hvarken begära nåd eller svära att för framtiden afhålla sig från vidare rymningsförsök, och således mäste han dö. Berättaren tillägger, att furst Gortschakoff icke varit synnerligt väl anskrifven hos bojarerna, emedan han skall hafva uppträdt bland dem med sträfva soldatmanår, tvärtemot vanan hos de ficsta hans föregångare, hvilka vis å vis bojarerna alltid spelade rolen af fina diplomater och skickliga smickrare. Derjemte påstär berättaren att ryssarne icke ha den ringaste aktning för bojarerna i Moldau och Wallachiet. Barnens dåliga uppfostran, den ofantliga lyxen och de ruinerade förmögenhetsvilkoren hos dessa, med en fernissa af fransk salongsbildning på stun öfverstrukna menniskor, — hvartill äfven lär komma det mest devuerade kryperi, — allt detta ger ryssarne anledning till de bittraste anmärkningar öfver bojarerna.