de kalla, känslolösa bödelsknektarne, och den bleka, kraftlöst sammansjunkna qvinnan, som i sin hvita klädnad knäböjde midt ibland sina bödlar. — Hon lefde ännu, det är sannt, men hennes själ var längesedan död, hennes hjerta redan brustet. Kedjorna och fångenskspers marter hade dock icke åstadkommit det. — Det var Alexis Orlow som mördat Natalias själ och hjerta; för hans skull bade hon så länge gråtit, till dess tårarne voro uttorkade, för hans skull hade hon så länge klagat, till dess hennes röst var slocknad. Nu klagade och gret hon icke mer, hon log emot sina bödlar och tackade Gud att hon nu ändtligen skulle få dö. . Hon bad ännu, då de med råhet upplyftade henne, för att till en del bortrycka klädnaden från hennes ädla gestalt. Hennes själ var hos Gud, hon bad ännu. Men då man ville frånrycka henne det snöre hvari Paulos papper hängde, då ryckte hon sig lös och dolde med krampaktigt sammanslutna händer dessa papJag har svurit att med mitt lif försvara dem,, ropade hon högt, Paulo, Paulo, jag skall också hålla ord. Och med lejonstyrka försvarade hon sig. Låt henne behålla dessa papper, befallde Ribas, som på kejsarinnans befallning var närvarande. Må hon behålla dem, de skola snart vara våra.n O, Paulo, jag har hållit mitt löfte, hviskade Natalia. Derpå bad hon att man skulle tillåta henne att läsa papperen, hvilket Ribas äfven beviljade. Med darrande händer bröt hon vid skenet af en framhållen fackla förseglingen och läste. Ett sorgligt, smärtfullt leende SER OrAOR bleka ansigte, och armarne sjönko kraftlöst ned. Det är bev:sen på min kejserliga härkomst, ingenting vidare, sade hon. Hvad gagna de mig nu, Paulo !