henne. En skön man är den bästa fångvaktare för en qvinnaz den löper hon icke ifrån. Och böjande sig intill Gregors öra, hviskade hon: vär jag icke sjelf, din kejsarinna, nästan din fånge, du sköne rebeli!l Och helt förtjust af Gregor Orlows skönhet, den tredje i ordningen af hennes erkända gunstlingar, tog hon favoritens arm, stödde sig -på den och hviskade ömma ord i hans öra. Och hvad täckes ers majestät besluta öfver sin fånge? frågade Ribas ödmjukt. Ah; jag hade så när gömt detn, sade kejsarinnan likgiltigt. Hon lefver alltså ännu, Elisabeths så kallade dotter? Hon lefver.v Kejsarinnan gick några slag upp och ned, i det hennes djerfva örnblick emellanåt sväfvade öfver till hennes-begge älsklingstaflor som hängde i mmmet; det var bataljstycken af Cassanovas mästarehand, bataljstycken, fulla af förfärlig sanning; man såg det rinnande blodet och sönderstyckade lemmar, man: såg de segrandes raseri och slagtoffrens dödsplågor. — Sådana voro de målningar Catharina älskade, och hvilkas anblick alltid lifvade henne till stora och djerfva tankar. Under det hon nu blickade bort på dessa förfärliga bilder, öfverdrog ett tjusande leende hennes anlete; — hon hade fattat ett beslut, och emedan hon var nöjd med detsamma, log hon. Denna blodiga fruntimmersrygg, sade hon, visande på en af bilderna; se blott, Gregor, denna underfulla fruntimmersrygg der, den påminner mig om den hämnd som czarinnan Elisabeth tog på grefvinnan Eleonora Lapuschkins skönhet; Nå, Elisabeths föregifna dotter skall finna mig läraktig; jag vill taga exempel af hennes mor, huru man bör strafta. Man före denna förbryterska till samma plats,