rade honom en process och häktning, oc först 1835 kom han i Newyork att slå in p den bana, der han sedan rört sig med så myc ken fyndighet och skurit så födande lagrar Sednare hälften af Juli 1835 kom mr Coll; in i vårt magasin. Han berättade oss atthar hade en del i en negerqvinna, Joice Heth, hvil ken han trodde vara 161 år och hvilken har ock trodde hafva varit general Washington; amma. Han hade sålt sin del till Lindsay som nu exponerade gumman i Philadelphia men som, då han för dylika förevisningar e egde särdeles talang, var hugad att vända or hem. Jag begaf mig med ens till Philadelphic och råkade Lindsay. Jag blef gynnsamt intagen vid åsynen af den gamla qvinnan. 5 vidt yttre criterier gälla, kunde hon likaväl sägas vara 1000 år som 161. Hon låg på er hög bädd i midten af rummet; hennes lägre extremiteter voro uppdragna, med knäna upp: höjda två fot öfver bädden; hon syntes tyd: ligen vara vid god helsa och vid godt mod, men fordna sjukdomar och hög ålder, eller båda i förening hade satt henne ur stånd att förändra sitt läge; och fastän hon kunde röra en af sina armar efter behag, så kunde hon dock ej sträcka ut någon af sina lägre extremiteter. Hon var helt och hållet blind och ögonen voro djupt insjunkna i sina hålor, så att ögongloberna tycktes alldeles hafva försvunnit. Hon egde inga tänder, men ett hufvud med tjockt buskigt hår. Hennes venstra arm låg tvers öfver hennes bröst och kunde ej röras derifrån. Naglarne på de skarpt hopdragna fingrarne voro ungefär 4 tum i längd. Hon var särdeles sällskaplig och plägade oupphörligt tala så länge besökare ville språka med henne. Hon sjöng en hop gamla visor, och var särdeles pratsam då man talade om hennes protågå, den kära lilla Georg,, såsom hon kallade vårt lands store fader. Hon förklarade, att hon varit närvarande vid hans födelse, och att hon fordom varit slafvinna hos Augustin Washington, Georgs fader, och att hon var den första person som satt kläder på honom. Jag uppfostrade honomp, detta var hennes favorituttryck. Hon berättade mången liten intressant anekdot om sin plilla kära Georg, — och detta i förening med hennes samtal om religiösa ämnen (ty hon var en medlem af baptistförsamlingen) gjorde hennes exposition högeligen intressant. Då Barnum nu Jagt sig till denna ovärderLiga skatt, satte han pressen i gång, skref puffar och intyg — ja små oskyldiga misstankar, såsom man kan se af följande strof: När audienserna begynte aftaga i talrikhet, så syntes ett flygtigt meddelande i en tidning, signeradt En besökande,, hvari meddelaren sade sig hafva gjort en vigtig upptäckt. Han påstod att Joice Heth, sådan hon exponerades, var en humbug; men att, om man öppet omtalar hvad som exponerades, detta skulle befinnas högeligen besynnerligt och intressant. Joice Heth är nemligen, så sade meddelaren, ingen mensklig varelse. Det är helt enkelt en underligt konstruerad automat, ojord af hvalfiskben och otaliga fjädrar, uppfinningsrikt hopsatta, så att de vid minsta vidrörande kunna manieras efter operatörens behag. Den exponerande är en buktalare och hela den gamla qvinnans samtal är endast imaginärt,. — Meelgels ingeniösa mekanism hade på sätt och vis beredt väg för denna upptäckt, och hundrade, som förut ej besett Joice Heth, voro nu ifriga att se automaten, medan många, som hade sett den förut, voro fikna att se den ännu en gång, för att kontrollera om de blifvit narrade eller ej. Följden var, att expositionen tog upp sig ansenligt.n Mr Barnums bibliska maximer ledde honom att företaga nya upptäcktsfärder efter nya under. Hans nästa subjekt var en Italiensk taskspelare, hvilken han visligen kristnat till signor Vivalla, och hvilken han (allt i enlighet med sitt gifna ord) narrade af ett amerikanskt sällskap, såsom en artist, söm han införskrifvit från Italien.. För någon tid gjorde signor Vivallas hokuspokus temligen lycka, såsom någonting långtifrån kommet och dyrt att åskåda; men till slut förklarade en Amerikanare, mr Roberts, att han kunde göra samma konster som signor Vivalla. Mr Barnum uppfordrade då Roberts till jäflan, med ett vad af ett tusende dollars — och vidtalade honom privat till eftergift, allt för att befästa helgden af ,sitt gifna ord. Nästa dag förde jag Roberts och Vivalla tillsammans, och de upptäckte snart hvilka konster hvar och en af dem kunde utföra, och vi kommo derpå öfverens om det sätt, hvarpå profvet skulle ske, och huru det skulle sluta, Passande notiser infördes i bladen, skrytaude med att Roberts var en amerikanare och kunde besegra utlänningen. Roberts illkännagaf att om, som han väntade, han skulle vinna de tusen dollars, så skulle han emna dem till välgörande ändamål... Dagen om, huset var fullpackadt. Roberts skulle besegras, och det var öfverenskommet att Vivalla tillen början skulle göra sina lättaste handrepp... Striden varade fyratio minuter då toberts steg fram och erkände sig öfvervunen... Så snart ridån föll slöt jag med Rooerts en enskild öfverenskommelse, att jag skulle använda honom för en månad Ett ännu tydligare bevis till, i hvad grad Barnum vetat att begagna sig af tidningarnes rekommendationer och af folks lättrogenhet lemnar följande berättelse: Tidigt sommaren 1832 kom hr Moses Kimball, den bekante egaren af Boston Museum, till NewYork och talade med mig om hvad han kallade en sjöjungfru. Då jag ej satte full tro till mitt eget omdöme om sådana salar 22 bagärda 1a9v att få veta an Nnattir