I morgon, madamen,, hviskade han, skall jag bringa er min kejsarinnas tacksägelse. Ni har förträffligt tjenat os8., . Folket emottog de landande med tjut, skrik och höga förbannelser. Men grefve Orlow såg sig omkring med ett föraktligt leende och trängde sig igenom mängden. Lugn och stilla låg ryska flottan. Men på amiralskeppet voro kanonportarne öppnade. och eldgapen framstucko hotande. Några få båtar hade vågat närma sig skeppet, och man menade sig hafva vid kajutans fönster sett den bleka prinssessan, med sammanvridna händer och armarne belastade med kedjor. Äfven försäkrade sig andra hafva under nattens tystnad förnummit ett högt jemrande ifrån amiralskeppet. Andra dagen lyftade flottan ankar och lemnade Livorno för att återvända till Petersburg? Stolt seglade amiralskeppet före de andra, och snart voro de försvunna vid horisonten. Vid stranden stod grefve Orlow, och då amiralskeppet seglade bort, hviskade han med ett vildt leende: nu är det gjordt. Min sköna kejsarinna bör vara nöjd med mig., TRETTIONDEÅTTONDE KAPITLET, SLUTET. Och hon var nöjd, den stora kejsarinnan, nöjd med det verk som Alexis Orlow fullbordat, nöjd med. det sätt hvarpå Han utfört det. I närvaro af sin förtrogne lät hon Josef Ribas, Orlows sändebud, noga och utförligt berätta hela tilldragelsen ifrån början till slut, och nickade-som oftast med ett grymtleende bifall åt berättaren. Jan, sade hon sedan, vändande sig till Gregor Orlows, vi förstå oss på qvinnohjertan och derföre sände vi Alexis, för att fånga