Aftonbladet – 5 februari 1855, sida 2

till amiralskeppet så skola de nedhissa den gyllene länstolen för att föra dig upp. Detär en ära som endast visas personer af kejserlig rang. Hon såg icke bort på alla dessa obetydliga ting, hon betraktade blott hans ansigte, och frågade sig sjelf, tankfull och ängslig, hvilken förändring som föregått med Alexis, och hvad detta halft skygga, halft vresiga väsen hade att betyda. Båtarne landade, amiralen med sina officerare steg i land och helsade henne såsom sin herrskarinna, Natalia tackade dem med ett förbindligt leende och räckte sin band åt amiralen, hvilken ledsagade henne till stora slupen. Så snart hon beträdt densamma dundrade kanonerna ånyo från alla skeppen, och stormande lefverop skallade genom rymden. Hon blickade bort efter Orlow, som med rynkad panna och dystra drag ännu stod qvar på stran!en. Grefve Alexis Orlow, ropade hon med sin klara stämma, vi vänta er! Men Alexis lydde icke denna kallelse. Han gprang hastigt i en af officersbåtarne och såg ej en gång åt henne. Alexis! ropade hon ängeligt. Han följer oss ers höghet,, hviskade fru Dyk, i det hon tog plats bredvid prinsessan. Det skulle strida mot etiketten om han i detta ögonblick syntes bredvid kejsarinnan. 8Se, han är tätt bakom oss i den andra slupen., Sätt afl ropade Amiralen och fattade sjelf styret, till den unga furstinnans ära. Båtarne stötte ifrån land. Det var en skön anblick; folket stod på stranden och kunde ej se sig mät: på det praktfulla skådespelet. Nu uppnådde de amiralsskeppet, och från däcket nedhissades länsolen som skulle upptaga Natalia. Hon reste sig darrande från tof