Aftonbladet – 5 februari 1855, sida 2

samt ett praktfullt diadem öfver den sköna, ädla pannan. Hon var prydd och färdig. Med ett tjusande leende räckte hon handen åt sin gemål som betraktade henne med g!ada blickar, under det han högt prisade hennes himmelske skönhet. De skola alla blifva förtrollade af din anblick, sade han. Natalia svarade leende : Må de det. Jag är blott lycklig när jag behagar dig.v I öppen vagn for hon med sin svit ner till hamnen, och på alla gator strömmade folke tillsammans och jublade emot den sköna prinsessan, förvånade öfver den prakt som omgaf henne, och prisande honom Jycklig denne grefve Orlow som egde denra lysande furstinnas gunst. Då vagnen höll vid stranden och prinsessan Natalia uppreste sig ifrån gin säte, skallade ett tusenfaldigt lefverop från skeppen, ryska flaggorna svajade och kanonerna dånade. Alla ropade jublande: Hell den kejserliga prinsessan! Hell Natalia, Elisabeths dotter ! Det var för Natalia ett skön, ett berusande ögonblick som fyllde hennes ögon med tårar, i det hon bäfvande af lycksalighet måste stödja sig på Orlows arm för att ej sjunka tillsamman. Nu ingen svaghet mer,, sade han, och för första gångan ljöd hans stämma kall och hård. Förvånad blickade hon på honom — det var något i hans ensigte som hon icke kunde tyda, något vildt, hatfullt i hans drag, och han undvek att möta hennes blickar. Orlow skådade bort öfver till skeppen. Sen, sade han, de lägga ut med chefsslupen. Amiral Gluck kommer sjelf för att afhemta dig. Och se hvilken här af båtar som följer amiralens slup. Alla dina officerare komma för att helsa dig, och när du med dem anländer