Aftonbladet – 5 februari 1855, sida 1

möta mig — ur Alexis Orlows händer. allena skall jag emottaga det. Arma barn,, suckade kardinalen, i många fall kan döden till och med vara en Jycka. Då skall jag äfven glad och såsom en lycka emottaga döden af hans hand, utropade Natslia hänryckt. Det är fruktlöst, hon står icke att rädda, sade kardinalen för sig sjelf och skaksde sorgset på hufvudet, och i det han tog den unga flickans hand och medlidsamt såg henne i ansigtet, fortfor han: Jag ville sä gerna hjelpa er och åter godtgör. det onda som var er tillämnadt på min fest. Men ni vill icke mottaga min utsträckta hand. Ni störtar er sjelf i förderfvet, och edra ädlaste egenskaper, er oskuld och ert ädelsinnade förtrosnde, äro de gom bereda er undergång. Gud signe och bevir: er! Huru gerna skulle jag önska att mina förutsägelser i afseende på er måtte komma på skam l Och det skola de äfven, utropade Nat: lia. Ni tror det, emedan ni älskar, och vär en qvinna älska , så gifver hon leende sitt lif och sitt hjerteblod för den gom vunnit henneg hjerta. Ni skall göra så, liksom alla andra qvinnor. Ni skall förblöda vid ercegen kärlek, och om er älskåre barbariskt stöter dolken i ert bjerta, skall ni ännu lcende säga: Jag har gjort det, jag sjelf., — Och rorggen . bugade sig kardinalen för henne och lemnade rummet. Några timmar sednare kom Alexis Orlow. Natalia emottog honom med etwt uttryck af den hjertli.aste glädje, och räckande honom sina bådå händer sade hon lifligt: Vet ni väl, huru min mor sade till sin älskare ? Med ett utrop af förtjusning störtade Orlow till hennes fötter. Jag vet det väl, — men ni, Natslig, vet ni det äfven? frågade han eldigt.