Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 2

— På kongl. teatern gafs i går åter den Stumma från Portici med samma besättning som förra gången. Huset var nära fullt, hvilket synes gifva utsigt till ännu några reprepsentationer af denna intressanta opera, hvars andra och tredje akter äro mästerstycken i dramatisk tonmålning, sådana man i vår tid svårligen förmår åstadkomma. Hr Rademachers ypperliga spel som Masaniello var denna gång af ännu fördelaktigare verkan än förra gången, ty det understöddes af en lyckligare vokal disposition; endast önska vi här och der något strängare takt i hans dramatiskt sanna sång. Äfven upprorssignalen under torgscenen (ej sång-scenen som det genom tryckfel hette i vår fredagsartikel) gafs nu i sång och spel med vederbörlig energi och bestämdhet. — MIl Jacobssons själfulla spel förtjenar ses flera gånger för att äfven i enskilda momenter hinna uppfatta den rörande natursanningen deri. Bland många sådana nämna vi blott hennes scen med Alfonzo och prinsessan i fjerde akten. Endast scenen vid Pietros mordförsök vill ännu ej gå riktigt tillsammans. — Hr Walin förtjenar som Piet:o allt beröm. MIl Fundin (prinsessan) sjunger sina båda arier med mjukt och behagligt uttryck, men förmår ej gifva ensemblerna den kraft och lyftning som dessa momenter oeftergifligen fordra. — För öfrigt rekommendera vi äfven nu här och der något strängare rytmisk hållning, jemväl hvad orkestern vidkommer.